Den senaste veckan har två gamla chatt-kompisar (killar) från förr hört av sig till mig för "du är ju så bra att prata med".
Det började med att en man som jag pratade intensivt med för fyra år sen messade och sa
-Kan du prata? Jag har gjort jordens dummaste grej.
-Okej, hur dum grej, sa jag.
-Väldigt dum!
Jag messade att det var okej att ringa (på väg hem utom hörhåll för frun), och han berättade sin historia.
Den var ofattbart korkad och eftersom han ville prata så ställde jag de där jobbiga frågorna - förstås. Jag menar varför skulle han annars ha velat ha mig som samtalspartner? Vad är grundproblemet? Hur ska du lösa det? Kan du prata med frun, skulle hon kunna förstå?
Då backar han.......när han har avlastat sin historia på mig och jag börjar ställa de oundvikliga frågorna (för det var otäckt korkat)....och säger att det nog inte ska upprepas och att han har det ganska bra, egentligen.
Okej, varför ringer du till mig då om du har det så bra? frågar jag. Du vet ju hur jag är.
Efter det har jag legat tokförkyld i fyra dygn.....bara hosta, painkillers,äta, sova och läsa.
Idag händer exakt samma sak: en gammal chatkompis med flickvän som gjort en burn-out och drar honom med sig i sin bergochdal-bana. Han sa att han ville prata med en glad människa som jag. Sen när han har fått ur sig det som trycker så säger han - men hon är en fantastisk människa och vi har det bra för det mesta.
Såhär efteråt känner jag mig lite utnyttjad. Så skulle aldrig ett samtal med en kvinnlig vän gå. Om en tjejkompis ger mig ett förtroende så tror inte jag automatiskt att det är skilsmässa på gång. Hon behöver inte "väga upp" samtalet för att jag ska förstå att det är något som hon behöver få ur sig.....men ingen av mina nära kvinnliga vänner skulle ringa och kräkas ur sig sitt för att sedan ta tillbaka och avsluta samtalet utan att fråga hur jag har det.

Jag pratade med min älskling om det här med att ha kvinnliga/manliga kompisar igår. Han uttryckte det såhär: Jag har inga kvinnliga kompisar, det slutar alltid med nån slags försök till parningsakt och det vill jag bara ha med dig. Så är det nog för mig också....jag har nog aldrig klurat ut hur man är kompis med killar/män. För mig är det inte ett okej sätt att lasta av sig på en kompis och sen backa. Det är ju ungefär som att be någon annan bära på ens egen skit: "Tala inte om det här för någon".

Jag går inte med på det....jag tycker att många mänskliga historier är värda att berättas - däremot berättar man dem inte med namn eller i ett sammanhang där personerna kan identifieras.