Snart åker jag hem igen och tar itu med livet, jobbet och allt som rullar igång varje höst. Livet är gott men det är lite tungt med distansrelationer. Distansrelation skulle kunna betyda att man håller en distans i relationen och inte har närheten. I vårt fall är det dock bara en jädra massa mil som ska överbryggas.

Det här med integritet är knepigt. Jag satt och läste en av mina senaste bloggar med tankar om nacken som spökar och farhågorna om att det ska vara reumatismen som hittat en ny favoritled. Jag skrev ungefär att jag inte tycker att livet blir bättre av att jag pratar om mina krämpor - fast det är ju inte riktigt sant. Jag ser att många, liksom jag, använder bloggen för att skriva av sig sin smärta fysiskt eller psykiskt.

Jag har skrivit om brutna hjärtan och kronisk sjukdom och relationer och att blogga är en väldigt bra form...man får ur sig det mest privata men är ändå relativt anonym. Man får kommentarer och glada tillrop av människor man inte känner och som man förmodligen aldrig skulle ha lärt känna annars. Jag tycker att det skulle vara ett grovt övertramp om någon läste min dagbok utan lov men lägger gladeligen ut mina innersta tankar på nätet till allmänt beskådande....skumt.

Mobiltelefon-hyfs är en sak där man tydligen kan ha väldigt olika integritets-gränser.

Jag skulle aldrig svara i någon annans mobil, varken älsklingens, barnens eller mina vänners. Jag tittar aldrig ens på någon annans display. Jag blir t.o.m lite illa berörd av Telia-reklamen där "Johan" får en massa mobiler slängda på sin filt på badstranden och börjar svara i allihop. Passa mobilen betyder nog att han ska kolla att ingen stjäl dem - inte att han ska vara en telefonsvarare......dumma unge.

Om man inte kan svara i sin mobil när det ringer så ser man att man har ett missat samtal och kan välja att ringa upp....eller låta bli, det är inte svårare än så.