Jag kommer att missa en av årets absoluta höjdpukter på min arbetsplats - surströmmingsfesten. Jag kommer att sitta på flyget söderut och det känns lite trist....inte att flyga söderut - men att missa den enda anledningen/möjligheten att äta surströmming i år. Jag vet inte ens om jag gillar surströmming...egentligen. Jag äter surströmming men jag pratar inte lyriskt om den. Jag tror att folk står ut med surströmmingen bara för att få anledning  att partaja och sjunga fåniga sånger. Ungefär som starksprit....det är väl egentligen inte gott, eller? 

Men...jag kan ha fel.

Ibland längtar Vita efter ett husdjur..........................

Titta vad språkpolisen Vita hittade i DN:

Spendera tid börjar bli allt vanligare i svenskt språkbruk. Många yngre förstår inte ens problemet när jag tar upp det. För dem råder det en helt naturlig överensstämmelse mellan spendera tid och engelskans spend time.

Det finns skäl att diskutera denna anglicism i svenskan, inte minst därför att en rad läsare har blivit störda av den.

Men varför skulle man inte kunna spendera tid likaväl som pengar? undrar de som vill använda uttrycket. På engelska kan man göra bådadera, spend time, spend money, och tid är ju pengar.

Det är nu bara en tillfällighet att spendera i svenskan har kommit att reservas för begrepp med ekonomiskt innehåll, som pengar, miljoner, ansenliga summor, en flaska vin, en runda ...

I äldre svenska kunde man spendera även tid. Så här skriver Linnélärjungen Pehr Kalm 1748: "Som iag kommer så sent fram, så har iag ei mycken tid, at spendera på brefs skrifvande." Och i en översättning från tyskan från samma tid, en samling förmaningstexter som på svenska blivit "Then uprichtige cabinet-predikanten", utropas: "Horkarl! huru mången skiön afton-stund spenderar tu på tina Maitresser?"

Men sedan har alltså spenderandet kommit att avse enbart betalande, ofta av mat och dryck och ofta frikostigt, vilket kan uttryckas med att man har spenderbyxorna på, ett plagg med välfyllda fickor.

Spendera tid har emellertid hela tiden funnits som en möjlighet i språket. Nu har det väckts till liv igen genom engelskan.

Egentligen är det svårt att fördöma detta bruk, och det har definitivt kommit för att stanna (liksom redan anglicismerna definitivt och kommit för att stanna).

Min huvudsakliga aversion mot det (som jag gärna medger) är att det kan bidra till att rejäla ord som tillbringa, vistas och bo trängs undan.

Spendera tenderar också att bli lite pretentiöst, särskilt när det rör ordinära förhållanden. "Jag spenderade helgen i Köping" i en ung persons mun kan låta som om hon denna helg bevärdigat Köping med ett exklusivt besök och dissat en modemässa i Milano.

"Jag var i Köping i helgen" säger den som inte är lika självimponerad.

Det här måste vara världens bästa musikal - Little shop of horrors

Jag gick in i en klädaffär i huvudstaden i förrgår för att köpa ett linne. När expediten sa vad linnet kostade hörde jag inte riktigt så jag sa -Vad sa du? Då började hon prata engelska med mig, och jag blev full i skratt och tänkte: jisses, hur ska jag minimera pinsamhetsfaktorn? Jag betalade med kort och då blev det ännu skakigare eftersom jag la fram ett svenskt bank-kort. Till slut när flickan frågade efter mitt "ajdi" så kunde jag inte spela med längre utan sa -Jag pratar svenska, jag frågade bara vad det kostade. Jag vet inte om det var min norrländska dialekt som lät lite anglosaxisk eller om hon hade glömt att tvätta öronen.

Jag oroar mig sällan för "viktiga" saker fast jag har all anledning. Däremot kan jag fastna i små pinsamma situationer som jag orsakat och önskar mig ofta ett mentalt suddgummi