...eller Den ljusa staden.
Snöljuset kryper in i huset och jag har fem timmars sömn tills nästa långa arbetspass innan jag kör mina 30 mil hem igen.
Vita-staden kan låta som en ljus stad men ljuset i Vitas hemstad är som eljest. Jag hade glömt, exakt hur ljust det är, när hela centrum är nerlusat med snö och snöljuset skiner in genom fönstren så att man har ledljus mitt i natten – även med släckta lampor. Sommarljuset är ljusare här också…det mesta är helt eljest. Vita har arbetat ett
10-timmarspass idag och borde vara trött och sovfärdig, men…nä.
Vita och syster har varit hos lillasyster ikväll och fikat och skrattat så tårarna rann. Vi har tävlat om vem som är mest lik mamma….ni vet sådana där mamma-tics vi har, var och en på sitt sätt och som vi helst skulle slippa. Min lillasyster är en liten sladdis på 40 år och ännu kortare än Vita. Hon är känd för sin obefintliga farstu dvs. hon öppnar munnen och släpper ut alla tankar som rör sig i huvudet.

Hon myntade ett ”säg” ikväll: ”Hon har ju ingen bakgård” (hon menade ”Hon har ingen farstu” men slutresultatet blev ju ännu bättre).

Imorgonkväll åker jag ner genom Guldriket där AIKs hockey-lag är nydängda och där förmodligen landssorg råder. Mina killar verkar ha börjat slipa skridskorna igen men det är en bit upp till strecket. Det vore ju trist om de åkte ut, de som varit i slutspel varje år sedan 1984….det har jag från en säker källa.
Satt och såg en slags idrottsgala ikväll i soffan med den här idrottsintresserade familjen. Jag försökte intressera dem för mina två favoritsporter velodromcykling kortdistans och 5 mil gång….det lyckades inte alls eftersom de aldrig tar mina idrottskommentarer på allvar. Jag hann renskriva dagens arbete under galan och småfnittra åt Ronnys (eller var det Ragges) intervjuer.