på allsången - helt mot mina eventuellt goda föresatser.

They say you have the grace of a dancer and the agility of a world-class gymnast. After that, though, it's usually just a bunch of mean-spirited laughter. 

Igår zappade jag runt och hamnade då och då i ett program om två transsexuella som skulle byta kön. Hon skulle bli han och tvärtom. Det var väldigt intressant hur de uppfattades av omgivningen och hur de uppfattade sig själva.

Jag kom att tänka på de missionärsbarn jag har lärt känna - alltså vita barn som växt upp på landet i Afrika. De ser sig själva som svarta och har väldigt svårt för att passa in i det svenska samhället pga sättet man berättar sin historia. De har växt upp med en kultur där man berättar om sin omgivning innan man berättar om sig själv och uppfattas ibland av andra som långrandiga och rätt besvärliga i sällskapslivet.

En man jag kände skulle åka som missionär till Afrika med sin svarta asiatiska adopterade fru men det blev oroligheter i landet och som hans kolsvarta helsvenska fru sa: det var inte säkert för vita.

Han tyckte däremot inte att det var några problem för han uppfattade sig inte som vit.

Jag råkar ibland...ganska ofta i storstan, på människor som skämtar med rasistiska och sexistiska förtecken. I min vänkrets och i mitt arbete är det inte okej. Jag skrattar inte åt plumpa skämt och jag sopar till herrar verbalt om de försöker "Lilla-gumma" mig. På midsommarens festligheter fick jag verkligen hålla i mig flera gånger. Att slänga ur sig fördomsfulla skämt för att få andra att skratta verkar skapa en slags gemenskap som jag inte förstår mig på.

Jag blev aldrig synad utan tittade bara åt ett annat håll för att slippa dras med men jag tänkte på vad jag skulle svara om jag blev provocerad.

-Tyvärr, jag får inte skratta åt sådant - jag har skrivit på en policy.

Det skulle förmodligen lägga sordin på stämningen och det är inte sant heller.

Jag behöver inget policydokument - jag har aldrig skrattat åt sånt.

Imorgon ska min mamma på stor middag med underhållning.

Han som underhåller hade ett gig i byn där jag bodde för 15 år sedan och höll en lång och väldigt rolig monolog. Mitt i monologen nämnde han min dåvarande svägerska som bodde 35 mil bort. Alltså min ex-svägerska har haft en biroll i en skröna berättad av en känd ståuppare.

Jag har en kompis som spelar in Skuldfällan om han inte kan se det och laddar upp med pop corn och tittar på programmet ungefär som andra tittar på pornografi.

Efter en snabbtitt igår (min första snabbtitt på en massa program som jag aldrig har sett förut) kan jag "förstå" fenomenet. Programmet är faktiskt upplagt för gluttare. Man kan tryggt förfasa sig över folks dumhet och klantighet utan att behöva känna medlidande eller empati. Man kan låtsas att man är immun mot livets slagsidor och tryggt fortsätta på livets invanda kostigar.

Jag gillar inte att titta på TV. När jag är ensam med en fjärrkontroll så zappar jag konstant för att slippa reklampauserna och det är bara uppstressande.

Igår visade någon av kanalerna en ensam mamma som sökte herrsällskap. En kort ljus tjej med västsvensk dialekt skickade hem en kille från programmet.

Killen blev ledsen eller besviken och ville inte krama om henne när han blev dissad - helt logiskt, tycker jag.

Tjejen sa ungefär såhär rakt in i kameran: Det här bevisar bara att jag valde rätt. Jag vill inte ha en sådan pojkvän...jag vill ha en pojkvän som kan ta svåra situationer.

Oboy vilket våp, tänkte jag.

Killen var ledsen och kände sig avspisad. Skulle han då ha skrattat bort sin sårade herr-ego, eh? Skulle det ha varit bättre om han ljög och sa att han inte var besviken? Nej jag tyckte att han gjorde helt rätt och hoppas att han undviker sådana TV-program, och sådana flickor i fortsättningen.

Hon var en typ av kvinna som jag aldrig hade lärt mig att kommunicera med. När jag vände på huvudet ett kvarts varv åt höger såg jag att hon inte var ensam.

Runt bordet satt ett helt gäng kvinnor med samma generiska utseende.

De sade sig slå vakt om individualismen.

Vita Brevis