Igår slösade jag bort en timme framför TV:n igen, jag såg en dokumentär om dansbandshistorik i allmänhet och Flamingokvintetten synnerhet. Det mest bisarra var nog att jag satt kvar och tittade på den här kulturyttringen som känns väldigt, väldigt exotisk.

En man, som var en riktig Flamingo-hangaround, åkte till Nässjö med frun för att gå på PRO-dans och filma Flamingo-kvintetten.

Jaha...och?, kanske ni säger men jag tänkte på att man kan finna passionen i livet på olika sätt.

Hur man kommer på att bli en Flamingo-hangaorund är ju lite bisarrt men inte konstigare än de unga killar som jag hörde om som samlar på Roland Cedermark-skivor - jag undrar om de fått tag på den här:

2006: "30 År På Veien: Live I Bergen" (Bootleg).

En bootleg med Roland Cedermark - det är stort.

Det lilla jag minns, det glömmer jag aldrig

Svenska orter som Nässjö och Tranås kan jag inte pricka in på kartan utan att tjuvkika. Såhär kan det se ut i Nässjö iaf:

Jag funderar på det här med provinens när jag lyssnar på Patrik Larsson i Mammas nya kille på P3 - (Onsdag 16.05 och lördag/söndag 11.05)

Karaktären Patrik Larsson från Piteå uppfattas (förmodligen) av människor söder om Sundsvall kanske, som en man som talar Pitemål. För oss andra är Patrik Larsson en karaktär som försöker tala Pitemål på ett charmigt sätt men eftersom Pitemål inte går att härma så är det inte "på rikigt".

När jag var ute i Stockholms skärgård förra fredagen pratade jag med en man från Korpilombolo - vad kul sa jag, jag kommer också från Norrbotten, från södra kustlandet......

-Ja, men det är väl inte riktigt Norrbotten, tyckte han.

Han såg absolut inga likheter i provinens och geografiskt är det längre än mellan Borås och Malmö, tror jag.

Det går inte ens att räkna ut i den här avståndstabellen där många orter i Norrbotten saknas. Kapellskär, Storlien och Landvetter finns men inte Överkalix, Korpilombolo och Pajala - så kan det gå.

Borås var ju en hemlis ända fram till andra världskriget

Job Andersson, folklivsfanatiker MNK