Min son sa redan för ett par år sedan att han skulle dra ner på Facebook eftersom det verkar ge "vuxenpoäng" och han gillade inte riktigt utvecklingen där då han fick en vänförfrågning av mormor. Själv värnar jag bara om min anonymitet.

Facebook verkar numera vara ett fenomen mer för människor i övre medelåldern än för unga.

Tunaskolan i Luleå uppmanar pojk-elever till sexuellla trakasserier. En 14-årig tjej blev förbannad på Facebook. Skolpersonalen försöker tona ner protesten och rektorn försvarar sig i lokalpressen.

Skolchefen Karina tycker dels att trakasserier är humoristiska men att "kanske även hon skulle bli provocerad av symbolen" samt att arbetsmiljölagen gäller även elever. Intressant med så motstridiga åsikter i samma artikel. Det viktiga tycker hon dock är att debatten inte går över styr i sociala media.

Man får också veta att skolans ledning har fått åka på it-kurs. Jag antar att det är en kurs i sociala medier som en del i att inte låta det gå över styr.

Det låter enklare att måla över skiten och be om ursäkt istället för att försöka tävla med kidsen på deras hemmaarena.

Det finns stora saker som skaver som t.ex att borgmästaren i Aceh (Aceh drabbades hårt av tsunamin) intresserar sig för regler om kvinnors grenslande av motorcyklar eller SD:kvinnor som kämpar emot andra kvinnors rätt till abort. Det räcker väl om man vet om man är för eller emot abort i sin egen kropp, eller?

Sedan finns det mindre saker som irriterar kopiöst däribland män som blir pappor och som genast känner att de måste tatuera in namnet på sitt/sina barn i stora fula gotiska bokstäver på underarmarna.

Vad är grejen? Är de rädda för att glömma bort namnet på sina barn...har alla fel på närminnet?