Jag är smått förbryllad över min rödlöksomröstning....vad är det för fel på Jan Malmsjö? Det var ju han som sjöng Puff den glade draken. Låten var väl inte så jädra bra och han sjöng den med Dramaten-rösten men: så fort jag hörde den som barn så började jag gråta! Det var ganska löjligt att bli så rörd av en låt jag inte ens gillade speciellt mycket och jag har använt det som en rätt skojsig historia i mitt liv tills jag hörde den på radio igen för kanske 10 år sedan - och började gråta som ett barn.

Alla har vi väl våra tics men det här är störtlöjligt.

Jag skulle kunna tillbringa en kväll med Jan Malmsjö under förutsättning att han sjöng Puff hela kvällen och jag hade PMS.

Det är väl det här handlar om egentligen - hur man förhåller sig till ett problem och hur man behåller sin integritet om man är satt att granska/ rapportera. DN verkar ha tagit hela Norén-cirkusen på största allvar och de rescenserar boken själva och en redaktör kallar boken för "en hink med skit".

Jag vet inte - det kan vara möjligt men....that´s beside the point på något sätt. Vår störste dramatiker har gett ut sina dagböcker och dagböcker är väl aldrig så roliga ute i offentligheten. Vad Norén har för skäl kan jag dock undra över. Han kanske bara gillar att retas - det räcker för många

Även om det känns lite löjligt att föra ett samtal med en av en annan åsikt som förs på någon annans blogg - så fortsätter jag samtalet här.......se början på funderingen här i kommentarerna på Vendelas blogg.

Jag har ett ganska olyckligt förhållande till Kaj Pollak och det beror inte bara på att jag har varit på ett väckelsemöte med honom. 1000 uppspelta kvinnor på Folkets hus som applåderade så fort han harklade sig - Inte ens Ulf Ekman hade lyckats trollbinda så många....

Jag var ensam skeptiker - kändes det som. Nej jag gillar varken Kaj eller Filmen, men jag skulle ha kunnat avhålla mig från att skriva en kommentar till Vendela med klar adress Ängeln. Jag behöver inte säja att jag är anti-Kaj Pollak i tid och otid......det är inte snällt.

Sedan har vi det som kommentaren egentligen handlar om - Ja Ängeln jag tror faktiskt att det hjälper att bara tänka på en människa som har det svårt. Jag tror inte att jag behöver presentera den människan för nya eller omvälvande tankar , ordspråk, böcker eller filmer- jag litar på att Vendela och andra hittar en väg ut själv.

Jag tycker såhär i efterhand att jag gjorde fel......jag skulle varit tyst om min syn på Kaj Pollak men........

http://blogg.aftonbladet.se/14002/perma/568807/

Ta du hand om fötterna nu och läs gärna "Konsten att vara snäll"

Vita erkänner - har aldrig läst Alex Schulmans blogg, inte förän jag läste avskedsbloggen idag, men jag kommer ihåg att hans pappa Allan var en tv-profil när jag var liten och att han lät som ett Mumintroll. Jag har läst fruns blogg och tröttnade snabbt och jag har läst mammans blogg - tråkigt! Vad har vi att göra med här......en fd kändisfamilj som plötsligt fått obegränsat med utrymme i media och som gör sig en karriär på att inte vara snälla (gäller förmodligen bara Alex), men hallå! Alex Schulman som en symbol för yttrandefriheten när vi har munkarna i Burma - undrar om han ens själv gillar att bli en symbol för yttrandefrihet.

Sen har vi den andra debatten som har följt i den här härvans kölvatten och det är om själva bloggandet. Här har alldeles vanliga Vitor fått en egen arena där inga språkpoliser eller proffstyckare i världen kan säga att vi har rätt eller fel. Är det massiva bloggandet i sig ett hot?

Tänk om här poppar upp fler autodidakta skribenter som har något att säga - hur ska det då gå med folk som har en tillsvidareanställning för att skriva TV-krönikor och gör det dåligt.

Det är dessa fötters ägare som det har stormat kring de senaste dagarna. Snabbgenomgången: Alex Schulman har en blogg som är ironisk mot Stureplansprofiler i alla former som heter Stureplan (rätta mig om jag har fel). Hans fru börjar blogga och sedermera även hans mamma Lisette, dotter till Birgitta-biografen Sven Stope.. Arbetartidningen Aftonbladet tänker ojsan hoppsan - här finns det kosing att tjäna på kidsen och köper över Alex, trots att eller därför att han är en elak/rättfram skribent. Alex bryr sig inte om lojalitet med journalisterna på AB utan skriver en synnerligen elak blogg om hur dålig han tycker att en av deras tv-skribenter är. Den kritiserade blir förbannade på cheferna som inte försvarar honom offentligt och det slutar med att Alex lägger ner sin blogg. Då går Yrsa Stenius ut och säger ungefär som Gert Fylking - Äntligen.....man får inte driva yttrandefriheten hur långt som helst - det vet jag som är från Finland som är granne med fienden. Okej vi har minst två problem här: Vad trodde man att man betalade för när man draftade Alex? Om man ville ha nån snäll bloggare så hade Stefan Einhorn varit ett mycket bättre val. Man fick helt enkelt vad man betalade för. Sen har vi frågan om man efter 19 år på sin post verkligen ska gå ut i tidningarna och gråta ut för att inte arbetsgivaren har stöttat en när Alex varit elak (han kritiserade hans texter rent stilistiskt) - rescenten kanske borde göra något annat....vad vet jag?

Sen fick Lasse Anrell en idé:

"Under tisdagen tog striden ny fart när Aftonbladets sportkrönikör Lasse Anrell gav sig in i debatten och skickade ut ett mejl till alla anställda på Aftonbladet. Han skrev att han tänkte använda sin krönika på söndag till att gå igenom vilka han tycker sämst om på tidningen. Han vill peka ut vilka chefer som "horar mest", vilka medarbetare som kan kallas för psykfall och så vidare och uppmanar sina kolleger: "Kom med förslag. Nu får vi fan ta och rensa luften och visa att vi har högt i tak på gamla sköna Aftonbladet." Hela artikeln här:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=697625

Och här är Alex Schulmans fötter: