Ur mitt mail till informationsmänniskan på Fagersta kommun:Jag fick ett sms från min son idag som körde genom Fagersta. Han var tvungen att stanna bilen och skratta färdigt efter att ha läst er kommunslogan. "I Fagersta får du livstid"(Gå in på: http://www.fagersta.se/ om ni inte tror mig.)-Trevligt! Din son har humor!- Den syns...kan ju vara bra att veta, kanske. Men hur är tanken bakom? Vilka reaktioner har ni fått?- Vi har fått många olika reaktioner. Många tycker att det är fyndigt, medan andra associerar till galler....Tanken bakom är att i Fagersta har vi nära till det mesta, vilket ger tid över för att leva -livstid.Med vänlig hälsning,Merja HellstrandDen är nästan i klass med Nordmalings förra slogan "Hoppet finns alltid" med en bild på en bro, den följdes av "Havet är nära".....Passar det att hoppa från bron? Inte det...Drunkningsdöden då?"Kommunen för dig som är lite suicid" Ja tänk så fel det kan bli - men så roligt!

CSI ett perfekt exempel på god arbetsmiljö där ingen bränner ut sigAlla chefer borde vara som Grissom, H och Mac. Den nya New York-chefen har förmodligen gått på samma ledarskapskurser som de i Miami & Las Vegas - eller också är de handplockade för att de har en naturlig fallenhet för ledarskap.De här männen är lugna som Zenmunkar rättrådiga som Alf Svensson och inkännande som KG Hammar. Personalen kämpar för att göra sitt yttersta bara för tillfredsställelsen att avsluta ett fall eller för att CSI-chefen ska tycka att de är ovanligt kluriga medarbetare. Obducenterna behandlar liken nästan mer ömsint än de behandlar sina kollegor.Ingen har hört talas om utbrändhet eller arbetsträning och alla är noga med att hålla en strikt gräns mellan arbete och fritid. Det gör mig lite förvånad när man på arbetsplatser ska umgås på fritiden och förväxlar arbetsgemenskap med vänskap. För mig är det en väldig skillnad…man väljer inte sina arbetskamrater men lär sig att samarbeta därför att det är ens uppgift och det man ska försörja sig på. Vänner däremot dras man till just för att de är tilldragande. De attraherar någon sida av ens själ på ett sätt som ingen annan gör på samma sätt. Nu snackar jag inte kompisar eller umgängeskretsar utan de få nära som man inte behöver spela tillitsspel med – man vet.Jag tror att med stimulerande arbetsuppgifter och kloka arbetsledare och en klar avgränsning mellan privatliv och arbete skulle man komma långt när det gäller hälsotal.Alla arbetsplatser behöver ledare som Grissom som lyfter medarbetarnas förtjänster även när det inte fungerar optimalt.

Jag har haft den skönaste julaftonen någonsin. Lugnt och skönt med min trevlige men sjuke son.Inga för höga förväntningar som när jag hade små barn och julafton var den viktigaste dagen på året och allt skulle klaffa.Vi har varit så utmattade båda två så vi har bara tagit det lugnt. Vi började med att sova ut och äta en fruktfrukost med latte och varmchoklad till, och sen öppnade vi julklappar vid frukostbordet. Vi har planerat det vegetariska julbordet efter Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson, mest för min skull faktiskt. Men det är liksom inte lika roligt som det brukade vara...det skulle vara för att man kan alla repliker kanske.Ingen av oss har varit frisk nog för att skapa ett julbord för frossare och det känns också skönt.Det är väl bara att acceptera fakta - vi hade inte orkat resa och vi hade inte varit i form för att fira traditionell jul i Stockholm - inte en chans. Men vi har haft så himla trevligt här hemma.Jag har slutit fred med min syster och fått min andra syster att göra samma sak - at last.Julefrid typ?

Nu är biljetterna avbokade och det är lite underligt att det gick lättare att boka av min flygbiljett än sonens bussbiljett, där skulle det vara läkarintyg och en massa tjafsande.Nästa tråkiga samtal är till de stora barnen som kommer att bli lika besvkna som vi är. Men om man ska se det positivt så har han fått en tid på vårdcentralen nu och med rätt penicillin kanske han blir kvitt sin öroninflammation och kan njuta lite av julen iaf. Det lär bli en mycket lugn jul med mycket glass och "lättäten" mat framför TV:n.

Jag börjar inse att det kanske inte går att åka långt imorgon för att fira jul när vi båda är i så här dåligt skick. Jädra influensa, jag och sonen trodde att vi skulle bli friska och pigga på stört med en hästkur penicillin i kroppen men så känns det inte...inte ännu. En tröst är väl att det inte kommer att vara svårt att få läkarintyg för att få tillbaka pengarna för flygbiljetten men det blir tråkigt att säga till de stora barnen att vi inte kommer.
Vädermässigt spelar det ju inte så stor roll, det är lika lite snö här som i Stockholm men jag hade en hemlig dröm om att det skulle falla ner en halvmeter under juldagen så att jag kom tillbaka till ett vinterland, men man får inte alltid som man vill. Men nån gång borde man väl kunna få det.

Strax innan jag fyllde 16 år fick jag fast jobb som paltrullare, jag läste in gymnasiet på folkhögskola lite senare, men när man berättar för ungar nuförtiden att jag hade fast jobb som 15-åring så känns det som forntiden ungefär.
Som skoltrött drömmare var det ett bra jobb, jag fick lön varannan vecka som jag slösade upp på nöjen och jag hade tid att dagdrömma hela dagarna för det är inte speciellt avancerat jobb att rulla palt. Vi gjorde paltsmeten själva i storköket och vi fiskade upp palten ur 500-litersgrytorna, jag tror att det hade varit mycket svårare att stå ut om det bara hade handlat om att rulla palt på löpande band hela dagarna. Jag stod ut i 9 månader och jag tror inte att jag lärde mig mycket av själva jobbet mer än att jag fortfarande är en jävel på att rulla palt.
Anledningen till att man anställde paltrullare var att Norrbottningar inte köpte maskinrullad palt på den tiden, det hade testats med dåligt resultat. Jag funderar ibland på hur det fungerar nu....tar man hänsyn till folks matvanor på samma sätt nuförtiden. Vill folk köpa sin palt istället för att koka själv så tar de vad som finns i kyldisken istället för att bry sig om ifall den är handrullad eller maskinrullad, antar jag.

Igår gav jag upp och åkte till vårdcentralen. Eftersom jag inte kan gå 100 meter utan att börja gråta av utmattning och eftersom jag fortfarande är listad på en vårdcentral på andra sidan stan där jag bodde för fem år sedan, pga att jag har världens bästa läkare, så var det taxi som gällde. Jag tror att även om jag hade haft bil så hade det inte varit en option att köra själv igår.Jag satte mig i baksätet för jag tänkte att jag ska inte smitta ner den stackars chauffören.Jag satt där i min dunjacka och kände mig lite för eländig för att konversera och märkte plötsligt att min sportdrycksflaska med kolsyrat vatten hade börjat läcka. Så jag sa, ursäkta min vattenflaska har läckt i baksätet...säkert en deciliter eller mer....har du lite papper så kan jag försöka torka upp det. Chauffören blev irriterad och sa att nu måste han in och byta bil och att han skulle behöva mitt telefonnummer ifall det skulle "bli någoting". Hur skulle det hjälpa med mitt telefonnummer sa jag då. Ja, om det är något som ligger och surnar, sa chauffören. Hur skulle kolsyrat vatten kunna surna, sa jag....som började bli riktigt irriterad. Chauffören blev tjurig och kastade bak penna och kvitto till mig i baksätet när jag hade betalat med kortet och jag tänkte wow har han PMS, eller? Jag gick in, anmälde mig och satte mig i väntrummet och började gråta av ren utmattning. Jag berättade om den här episoden för min vän som är journalist efteråt och hon sa ungefär: Hur dum är du då? Du gjorde alla kardinalfel som du kunde göra. För det första skulle du till vårdcentralen när de öppnade på morgonen - alkisvarning! Du satte dig i baksätet - alkiskörning! Sen hade du en sportdrycksflaska - alkisvarning! Det är väl klart att han trodde att du var en alkis som var på väg till Vårdcentralen för att få nåt lugnande och att du hade hällt ut något som kan surna i hans bil.Jag hade aldrig ens tänkt tanken......vilken värld lever du i, sa min vän - har du sett hur det ser ut på öppen mottagning på vårdcentraler eller på akuterna. Nej faktiskt inte, jag brukar vara så jädra sjuk när jag väl kommer dit så jag brukar vara rätt så fokuserad på mig själv.Hon sa att hon hade pratat med så många taxichaufförer som sa att det var såhär och jag var helt förundrad.Så jag ringde upp taxiväxeln och berättade min historia när jag kom hem - "jag vill bara att han ska veta att jag satte mig i baksätet för att jag har influensa och att det faktiskt var vatten i flaskan". Jag hade ingen aning om att det kunde uppfattas på det viset, sa jag och han i växeln konirmerade min väns tolkning att såhär är det ganska ofta.Tala om det för taxichauffören bara så känns det bättre för mig, sa jag som hade lärt mig något nytt.

Idag är det två veckor sen jag kände mig frisk och eftersom det börjar göra ont att andas så bör jag nog lyda sonens ord och åka till Vårdcentralen idag och få penicillin så jag hinner bli frisk till jul. Vi ska resa långt och fira jul med storsyskonen och det är ju inte så roligt om jag inte mår bättre än jag gör nu. Vaknade halv sex och det kändes som att jag hade gått en match mot Mike Tyson ungefär och inga painkillers hemma. Fy för att vara ynklig om man inte har någon som pysslar om en. Vi har inte fått någon snö än men det har blivit minusgrader sen jag var ute sist. Jag brukar inte bry mig om snö eller önska mig en vit jul, det är ju något man inte brukar behöva önska sig, det kommer ändå. Men i år känns det som att det fattas någonting - ljuset är så jädra viktigt här uppe i norr för att man ska må bra.