Jag har funderat lite mer allmänt på bloggen "Stay strong - starve on". Jag är inte medicinskt utbildad men jag gissar att det är lika riskabelt för vitala organ vare sig man lider av fetma eller anorexi. Problemet är väl att mat, som alla behöver, kan bli en drog. Att gå upp i vikt är mer kopplat till livsstil och det blir inte akut lika snabbt som om en normalviktig människa stryper allt näringsintag. Det har blivit så att de tankemönster som styr en anorektiker kopplas till psykisk sjukdom och sjuk självbild medan man aldrig hör samma åsikter om överviktiga människor, man pratar om livsstil? Modeindustrin kan man väl också kalla livsstil. Båda livsstilarna är dåliga men är den ena sjukare än den andra (utan att jag på något sätt är pro-anorektiker)? De flesta har nog ett förhållningssätt när det gäller mat. Jag slutar äta när jag mår dåligt medan andra tröstäter. En del äter inte när de är förälskade och jag äter som en häst. Jag vet inte om man pratar om självbild när man behandlar fetma, men jag tror det. DrPhil brukar ta upp det - man är samma människa inuti och man inbör ta itu med det vid en extrem (men välbehövlig) viktnedgång.

Jag tror att det är samma grundproblem, och jag väljer vad jag vill tro på - precis som alla andra. Tankevurpan för mig är att storväxta människor bildar föreningar för att arbeta med samhällets fördomar istället för att satsa energi på att förbättra sin hälsa. Anorektiker blir hyllade och tjänar miljoner inom modeindustrin - oavsett hur många som dör i hanteringen.

En anorektiker kan i princip klä sig "normalviktig" och dölja sin viktnedgång ganska länge och få höra att hon är smal och snygg och kan bära upp kläder och då minskar sannolikt motivationen att äta normala portioner.

Jag började svara på Biggans kommentar men det blev så lång så jag lägger in den som inlägg istället. Det här är jättefånigt - men min största rädsla när det gäller min nya sjukdom astma/allergi är att de på akuten ska säga: men det där var väl inget att slösa bort vår tid på så sluta sjåpa dig, när jag kommer in med mina konstiga allergi/astmareaktioner. Det jag menade med inlägget var väl att när man, som jag, inte har varit allergisk tidigare i livet så måste man lära sig balansera nu. Jag måste lära mig att se när det räcker med egenmedicinering och när det är akuten som gäller. Jag har faktiskt gett upp och ringt ambulansen en gång under hösten - och jag fick läkaren att intyga att jag INTE var sjåpig. Han tyckte inte att frågan var konstig heller - alla tror att de är sjåpiga tills de dör, svarade han lakoniskt.

Det gick bra inatt efter en megabehandling och jag vakade till kl 4 för att vara säker på att det inte blev värre innan jag somnade.

Symptomen ikväll har varit lite svårtolkade för Vita. Nässelutslagen har spridit sig över huden och det har stundtals varit tungt att andas. Jag tänkte såhär: det måste vara bättre att vara ute bland folk och fika med en bilburen vän om det skulle bli värre - istället för att vara ensam hemma. Efter en dos antihistaminer och inhalatorer åkte jag iväg och hade en trevlig pratstund men berättade inte för vännen om vad som hände i min kropp. En anständig latte och en halv morotskaka senare åkte jag hem och tog kortison när jag kände att öronen svällde upp och hela ansiktet var knottrigt. Pratade med vännen L som hade 7 rätt på V75 och som var så glad och jag fick riktigt skratta ut - men jag berättade inte om mitt tillstånd (bli inte orolig nu L). Man vill ju inte framstå som sjåpig. Nu sitter Vita mitt i natten och väntar på att allt ska lägga sig och önskar att immunförsvaret ska sluta illfänas (Tack Biggan, ett ovärderligt uttryck i klass med arkaisk och sybarit). Det verkar som att det är dags att leta upp allergitestade hårprodukter nu också...tvättmedlet är redan utbytt.