Hammarby vann igår i bandyfinalen mot Bollnäs. Det är annars en av favoriterna - att se Hammarby förlora SM-finalen.

Jag menar inte att vara elak men jag förstår mig inte på lagidrotter och jag förstår mig inte på bandy och det kan väl vara ett skäl till att jag gillar fenomenet. Bandy är en sådan konstig sport. Varför har de så stora mål och liten boll t.ex.?

Media har följt med Hammarby-spelarna in i omklädningsrummet efter varje förlorad final de fem senaste gångerna och de brukar gråta som Helena Bergström gör i sina mest gråtiga roller.

Det är uppfriskande, tycker jag. Nästan lika uppfriskande som att se diskningarna på upploppet i tävlingarna i 5-mil gång under OS.

Nej jag menar inte att vara elak varken mot Hammarby eller mot gångare som slinter med fötterna efter 5 mil.

Jag förstår att det måste vara ledsamt och att de blir besvikna - det är väl först när besvikna och ledsna spelare får en mick framkörd under sin snyftande näsa som det blir komiskt. Vad är det som gör att sportreportrar intresserar sig för bandyspelare en gång om året?