Bloggen är ett ställe där jag får ut mina irritationer. Det finns en massa saker jag irriterar mig på men som jag undviker att säga det högt eftersom jag själv inte gillar folk som irriterar sig på personer och företeelser offentligt och högljutt. På bloggen är det dock okej.

Människor som irriterar mig:

Programledaren i Postkodmiljonären - för att han är så hysterisk i reklamen

Hon som i samma program delar ut checkar till folk - av samma orsak: hysterisk (dessutom är hon skentrevlig)

Programledaren i Bingolotto för att han är så hysterisk rent allmänt

Skånske travexperten i V 75 - jag förstår inte vad han säger och när jag förstår så inser jag att han inte har någon koll alls.

Lill Babs och Sylvia Wrethammar - de har alltid varit irriterande för att de är tillgjorda. Lill Lindfors har jag börjat irritera mig på på senare år. Kaj Pollak är mycket irriterande.

Jag vet att de här är folkliga men det spelar ingen roll. Frågan är väl om man kan vara folklig utan att bli irriterande?

Anders Lundin funkar för mig för jag mins honom mest för hans roll i barnprogrammet "Gretas TV-programshow ".

Hur kan det komma sig att alla ord ibland tar slut? Att man under vissa perioder kan skriva inlägg så att fingrarna knappt hänger med och anteckningsböckerna tar slut. Andra perioder är det tomt - alla roliga händelser jag bevittnar bearbetas kanske direkt, i stunden och jag har inget att tillföra Vita-bloggen. Jag skriver alltid mycket, både redaktionell text och okynnesskrivande som blogg och noveller - men flytet i jobbtexter är inte på samma sätt beroende av lust. På ett sätt kan de vara beroende av lust: det känns roligare när jag vet att uppdragsgivaren tycker att jag är bra...det är en slags lust.

Kanske lägger jag tidvis ner för mycket tid på att mata Vita-bloggen. Den känns ibland som en Tamaguchi.  Mata Vita-bloggen så att den inte dör!

Var lagom spirituell och lagom personlig och försök vara snäll - inte med Pär Ström eller Stieg Larssons brorsa men ni fattar vad jag menar? 

Det går inte att flyta till framtidens land på gummimadrass

Men där ute, i det verkliga livet, finns det kanske vatten där du inte bottnar.

 Lyssna och njut!

Job Andersson är en fiktiv karaktär i humorprogrammet Mammas nya kille i Sveriges Radios P3. Job Andersson är folklivsfanatiker och uppträder som gäst i varje avsnitt av programmet, där han berättar om gamla seder och bruk - den ena mer bizarr än den andra.

Job har också en stark erotisk dragning till programledaren Bengt Strömbro, något som blivit mer och mer uppenbart under programseriens gång då hans från början oskyldiga förslag om 'intimare' samvaro med Bengt efterhand blivit allt mindre inlindade. Bengt håller dock bestämt distansen till Job, men många lyssnare undrar om det inte ändå någon gång kommer att tända till mellan dem båda.

Jag har hunnit med ett viktigt möte och rapportskrivande och förberedelser för morgondagens föredrag och ätit middag med min syster och är mycket piggare idag....det kan höra ihop med att mamma har rest iväg. Hon förstår inte vad jag jobbar med och hon förstår inte att min arbetstid inte är reglerad och hon förstår inte att det inte går att konversera och skriva projekt samtidigt. Det är nog kanske så att när man blir äldre så börjar livet kretsa runt en själv igen som när man var barn och man kräver uppmärksamhet från omgivningen. En del mer än andra.

Jag har pratat med min gudmor ikväll och det är snäppet enklare att förklara vad jag jobbar med för henne.

-Du måste ju ha levt ett himla roligt liv sa min gudmor.

-Du har liksom aldrig varit rädd för att kasta dig in i nya grejer.

Så är det nog - jag har levt efter Baz Lurmans råd (i rubriken) från start - utan att ens ha vetat om det.

Det är nog nyttigt att göra saker som skrämmer en.

Ta på sig kamikazeuppdrag och hellre säga Ja än Nej. 

Min gräns går vid att umgås med ormar. Var går din gräns? 

Madrasserad vägg:

Allt kommer att bli bra.

Känns det bra så är det förmodligen bra

Känns det inte bra så är det definitivt inte bra 

Du föds och dör ensam (gäller inte om man är en enäggstvillig eller medlem i en självmordssekt).

Däremellan har du skyldighet att fylla tiden med människor som tycker om dig.