Idag är den första dagen på länge då jag skulle ha kunnat få vakna själv istället för att studsa upp klockan 5. Istället stormar min mamma in i rummet med en påhittad uppgift, hon är mycket för uppgifter, och alla spår av gårdagens samtal är som bortblåsta. Jag vaknar till med en sprängande huvudvärk och en begynnande motvillighet.

Jag vill vara ifred eller få en massage och är knappast på kalashumör, men jag kan ju bli framåt dagen....om jag har tur.

Imorgon är det raka spåret till älsklingen som är nästan lika eljest som Vita - vad är oddsen för det?.

Imorgon ska vi hålla kalas för min syster och jag tänkte hålla tal och sånt därnt. Livet är vackert - det är väl vad jag kan förmedla. Nu när man har lite perspektiv på livet så är det ännu mer sant.