Vita är mycket lugnare idag.....har fått rå om dottern och fått känna mig nyttig och hjälpt dem med skjuts och ärenden. Nu sitter jag och älsklingen vid varsin dator. Jag bloggar och han är en inbiten pokerspelare. En gång var 20:e minut eller efter varje blixt-turnering säger han -Ska jag sluta nu, tycker du? Jag förstår faktiskt inte frågan. Spela så länge du vill det har väl inget med mig att göra.....jag bloggar väl tills jag är färdigbloggad. Ibland undrar jag vilka kvinnor han har haft före mig.....Jag får ofta frågan-Är du tjurig? och tänker att är det något man förväntas vara som medelålders kvinna? Jag tjurar aldrig. Jag kan vara tjurig mot mig själv om jag har klantat till det men aldrig mot andra - vad skulle det tjäna till? Om jag tycker att någon t.ex älsklingen bär sig dumt åt så säger jag det istället för att tjura/sura, men det händer typ aldrig eftersom han kommer på det själv. Det är klart att ibland så är det snällare att ingenting säga än att vara rak och jag börjar lära mig. Men ändå......det verkar ta en stund att verkligen inse att jag inte har såna typiska tjejgrejer för mig. Jag roar mig själv, jag har egna intressen och egna vänner (vissa mycket egna). Vi är som sagt extremt olika när det gäller intressen och hur vi går på djupet med psykologiska och filosofiska frågor. Det spelar ingen roll för mig. Jag behöver inte veta att han förstår mig genom att han bekräftar mig med de rätta orden....jag vet att han förstår med sin intuition, och det räcker faktiskt. Man kan vara intelligent/intellektuell på flera sätt och om jag hade haft den insikten som ung så hade det besparat mig många felaktiga val....men å andra sidan hur kul skulle det ha varit att vara en 25-åring med en 45-årings insikter?

Some day,  

you will   

understand

like you like

I am not like

Livet är så vist inrättat så att man inte kan hjälpa någon annan utan att hjälpa sig själv.....jag skulle vilja vända på det Livet är så vist inrättat så att man inte kan hjälpa någon annan bara sig själv. Man kan vara god mot andra människor men man kan inte förvänta sig att den människan ska bli hjälpt eller förändrad på det sätt man önskar. Man kan bara hjälpa/förändra sig själv för att få en utveckling som fförhoppningsvis innefattar de man tycker om.

Vita tog körkort ganska sent...10 år efter kompisarna ungefär. Med barn och hus på landet så var det av nöden tvunget. liksom. Inget jag har ångrat för jag gillar verkligen att köra bil. Stockholmstrafik har jag dock undvikit i det längsta..det har verkat så stressigt och alla verkar bli så arga på skitsaker. Idag körde jag fel igen, när jag skulle från stora sjukhuset dit dottern har blivit förflyttad och hamnade alldeles åt skogen. Jag tänke såhär: E18 är väl alltid E18.....om man är på väg åt fel håll så är det väl bara at vända - åka av på en avfart och åka ner på andra sidan. Njae, det funkar ju inte riktigt så i den här stan. När jag såg en skylt med Norrtälje 58 - så insåg t.o.m jag att här krävs det hårdare tag. Rusningstrafik och mångdubbla köer och en Vita, ovan vid att inte ha någon bredvid som säger "lägg dig i vänster/högerfil" nu. 

Allt gick bra och min bilskollärare Yngve skulle ha varit stolt. Hans mantra var alltid "Kör lite mer frimodigt" Joru Yngve idag skulle du ha fått se på frimodig körning.

Dottern fick komma hem på permis idag..låter som att hon sitter i fängelse, minst. Hon längtade, lite otippat kanske, efter att få laga lunch och äta hemma i lugn och ro. Det är så många saker som kan gå fel rent praktiskt när man blir fraktad med ambulans till stora specialistsjukhuset....när man trodde att man bara skulle in på provtagning. Klädombyten och att ha med sig en duschkräm som luktar gott eller iaf helt annorlunda än den med sjukhuslukt. En annan sak som ingen hade kunnat förutse var att om man är lite ekonomisk och förutseende och har skaffat IP-telefoni hemma så kan man inte flytta med telefonen till sitt sjukrum.....och mobilerna måste vara avstängda på avdelningen. Vita håller på att bli förkyld eller är iaf trött på gränsen till medvetslöshet av all uppståndelse. Snitt eller inte snitt...

Vita lade sig på soffan efter lunchen och förvånade sig själv och dottern och hennes älskde med (de numera bevingade) orden "Dramatik som jag inte ha skapat själv gör mig så fruktansvärt trött". Så är det litegrann....mitt eget dramatiska liv - det bara är.. och jag vet få människor som skulle klara sig någon längre stund i mitt liv men när det gäller situationer där Vita har en biroll då blir det tröttsamt....inte tröttsamt som i tråkigt mera.....utmattande. Jag kan inte göra någonting alls för at påverka situaionen - och det kan ingen annan heller. Jag får ofta lust at gråta men vad skulle det hjälpa?