För ett tag sedan fick jag en kommentar från en kvinna som jobbade inom sjukvården och som tog illa vid sig av mitt sätt att skriva om ångest. Jag skrev ungefär att det är skillnad på ångest som känns dödlig och deppighet och nedstämdhet. Det jag egentligen menade var att många människor använder för starka ord. Människor använder - om vardagssituationer - ord som ångest, panik, panikångest....när man egentligen menar stress, oro och rädsla.

Om man har gått igenom extremt svåra saker i sitt liv och fortfarande är glad så är det förvirrande att höra den vokabulären användas och man kan under en period känna sig förstådd och tro att man menar samma sak med ord som t.ex ångest eller panik.

Sen inser man att så inte är fallet.......

Jag slår i min tjocka engelsk-svenska ordbok och jag går in på lexin på nätet och söker på deathwish / dödslängtan. På engelska är det sökbart men inte på svenska. Lexin såg ut som ett frågetecken på båda språken. Jag har funderat på om det verkligen är så att orden är synonymer?

Är inte det svenska dödslängtan ett mer positivt ord, eller låter det bara så? Ett direktöversatt - dödsönskan hade inte alls låtit lika positivt.

Jag tycker inte att döden är positiv men "den vackraste dagen som sommaren ger har det hänt att jag längtat dit".

Jag förstår vad Nils Ferlin var i för sinnesstämning när han skrev:

Inte ens

Inte ens en grå liten fågel

som sjunger på grönan kvist

det finns på den andra sidan

och det tycker jag är trist

Inte ens en fågel

och aldrig en björk som står vit

men den vackraste dagen som sommaren ger

har det hänt att jag längtat dit

http://www.tidningen-boken.com/98091005.htm

Vita plågas inte av att tänka eller vara eljest - inte numera - eller inte sedan min storasyster slutade säga......"att du alltid måste tycka tvärtom/göra dig märkvärdig". Vita är mitt i livet och vet om det. Vännen K började med sina tankar på ålder och förfall redan vid 30. "Snart är det slut och vad har man egentligen uppnått?". Ganska tråkigt att lyssna på. Vid 40 tog hon itu med sitt liv, fortsatte sina studier på universitetet, sålde gården och började dansa salsa - förutom friskis&svettis-passen. Hon insåg att även det här med att trivas i sin kropp och bekräfta den ligger på en själv, och helst om man inte har en annan vuxen att luta sig på. Jag ser min ålder på foton av mig och Lill-Vita men eftersom jag aldrig har sett livet som oändligt (förutom en period av i tonåren) så är det inget problem. Alla vet egentligen att man kan göra en taskig vänstersväng i snörök en vanlig torsdagsmorgon i februari och sen är man borta för evigt.

Vare sig Börje Salming ringer och påminner om att du ska undersöka dina bröst (läs mer om den tjänsten på Helgas blogg) så kan man få den sjukdomen som hette kräfta i gamla svenska filmer och ansågs obotlig för inte så länge sedan.

Fick anledning till samtal om människor mitt i livet igår och den, ska vi kalla det rädsla, som kan infinna sig när man inser att man redan har levt halva sitt liv. Jag tror inte att jag skulle ha något att tillägga om jag satt med ett gäng medelålders människor som levt efter "konstens alla regler" i en miljö de valt och haft en bra standard och barn som det gått någorlunda bra för som säger "Is this all there is"?

Mina tankar nu är som vanligt helt tagna ur luften- jag har aldrig varit i situationen. Min vän K som haft mer än nog av personliga tragedier, sa någonting klokt igår....men det är nog väldigt svårt att sätta sig in i din värld Vita - det är väldigt få som har sett sitt barn kämpa för sitt liv två gånger och klarat sig.

Medelåldern i sig medför att man måste kliva fram, barnen tar beslut man inte rår på, vänner har problem, vänner dör, föräldrar blir senila och dör och man är snart själv den "äldste" i klanen och måste fortsätta att vara stark för andra.

K: -Har du förresten tänkt på hur få i vår ålder som mår bra.....som inte har några krämpor? Vi är ju ändå inte lastgamla.

Jaha då är klockan 5.37 och här sitter jag igen och skriver. En del skulle se det som besatthet och det är det väl också till viss del. Jag sover dåligt, jag sover alltid för lite för att det ska vara nyttigt så vad jag gör den här veckan när jag ska hämta mig är att jag sover middag. Förmodligen förstör det nattsömnen det ockå men "so be it". Jag sover så ofta jag kan - därför att jag vet hur lite jag sover varje gång....make any sense? Mitt arbetsliv kanske skulle funka med mitt sätt om jag jobbade i ett streck mellan 10-14, hade mat och middagsvila och sen två timmars effektiv arbetstid och de dagar jag är ute och har seminarier/föreläsningar skulle man kunna ha 2 timmars lunch och jag skulle ha tillgång till ett vilorum. Ni ser - det är inte Vita det är fel på.....Vita är bara lite eljest. Men alla försök görs för att såna som är lite eljest ska passa in istället för att vara lite flyhänta i systemet.

....and in the spring I´ll bring you roses and in the summer for you gold, and in the fall blankets warming for in the winter to unfold.......

You gave me the freedom to go my own way, but you gave me so much more...you gave me the freedom to stay.......... 

och kanske Lake Charles och Svartröjnoret mynnar ut i samma hav? 

Tänk vad roligt ni kommer att få om några år du och Brevis jr - när hon kan prata, och gå på hemliga skogspromenader, sa vännen K. Så tänker inte jag. Vad roligt det är att sitta med det lilla knytet i famnen och se hennes ögonlock fladdra till ibland och höra henne knarra lite försynt. Så tänker jag. Jag kan inte se henne framför mig som en liten flicka ännu....som går på egna stadiga ben.

Vita hade ett långt samtal med en vän ikväll. Vi har känt varandra sen folkhögskoletiden då vi var 16 och 17 år och iaf jag flyttade 150 mil hemifrån, hon inte lika långt kanske. Vi har bott långt ifrån varandra men vi har följt varandra genom livets kastvindar.

-Jag har inte velat ringa på mobilen när du varit så mycket i Stockholm för jag förstår att det är en konstig situation att bli mormor under de här omständigheterna och då behöver man lugn och ro och en fast telefonlinje när sånt ska avhandlas. Hon förstod ambivalensen som satt sig i kroppen och hon har bakgrundshistorien och det gör det så mycket lättare.

-Man knyter så starka band med det första barnet. Ja, det är det första barnet som man är helt ensam med som man kan ägna sin fulla uppmärksamhet åt.

- Vänner blir viktigare med åldern, sa K. Utan att ha läst boken - min nya bibel - så hade hon kommit fram till att ungefär samma saker är viktiga i livet. Hon har liksom jag aldrig haft en vuxen människa att förlita sig på under barnaåren och när vi började prata om just det så insåg vi att vi nog är ganska starka och att livet är ganska gott ändå. Trots kraschar och förhoppningar som har blivit b-planer. Vi som har fått klara oss själva och klarat det kan få vara lite glada och nöjda emellanåt.

- Det är få människor jag kan säga att jag älskar, förutom mina barn, sa K. Mina vänner älskar jag - Vita är en av dem.

If everything seems to be going well, you have obviously overlooked something.