Firandet av 17 maj har sin grund i den norska grundlagen som skrevs under denna dag 1814. Sedan mitten av 1800-talet har självstyret högtidlighållits genom 17 maj-tåg med flaggviftning och sång.

Jag är kanske inte en tant - jag ängslas mycket mindre för vad folk ska tycka ju äldre jag blir. När jag var ung ängslades jag mycket mer. När jag jämför mig med mina yngre vänner så ängslas de flera ton mer än mig. Så vad betyder resultatet i min omröstning egentligen?

Vad betyder att ängslas över vad andra tycker?

Inga tanter jag känner bryr sig ett dugg om vad andra tycker - det är väl själva vitsen med att bli en tant.

De hittade ett renoveringsobjekt

Hon såg fram emot skapande och arbetsgemenskap....och glädje

Han såg framför sig att lägga livet på hyllan i 5-10 år

Hennes mål var vägen

Hans mål var målet

De slutade ta i varandra

Hon kände sig ful

Han var för trött

Hon gav upp

Han sa: Jag gjorde det för din skull

Hon sa: Det var inte vad jag ville ha.

Jagtror på synkronicitet - när allt faller på plats. Ibland verkar det som att det öppnas en lucka och man lyckas med allt det man företar sig.

Då när Michael Richters vägskylt stämmer på riktigt "Allt kommer att bli bra".

Det är som en maska i rymden som plötsligt öppnar för fler alternativa vägar.

Det går bra nu.

Igår hade jag ett jobbmöte med en reklamare vars morfar jag var kompis med på somrarna när jag var barn.

När jag var liten lekte jag inte med jämnåriga under somrarna i skärgården. Jag flydde min robusta familj och satt vid köksbord hemma hos gamla farbröder. Det var lugn och ro och de tog lilla Vita på allvar och berättade historier. Lilla Vita lyssnade och lärde sig samtidigt dricka kokkaffe. Det här med att hälsa på, slinka in till äldre män med bra historier på lager försatte mig i en del skojsiga situationer. Jag var t.ex kompis med min storasysters bästis pappa.

Jag knatade iväg dit, ringde på och frågade om Acke var hemma. Hans fru tyckte att det var lagom kul och fick påta i trädgården ensam - medan vi satt och filurade. Jag hade en halvsidesförlamad kompis som kunde trolla med en hand. Hans fru trodde att jag kom för att han trollade fram godis men jag samlade in historierna. När hon tyckte att han blev för trött så blev det dags för mig att gå.

-Kom snart tillbaka, sa min kompis.

Kvinnorna/fruarna/hushållerskorna var nog kanske svartsjuka på Lilla Vita. Jag fick en slags kvalitetstid som de själva hade glömt att de saknade De kokade kaffe och dukade fram koppar men jag genomskådade dem redan som femåring. Jag var bara en unge medan deras respektive tyckte att jag var en lyssnande medmänniska.

Den enda äldre kvinnliga berättaren jag kände var farmor. Hon var egentligen bara snäll med dem som lyssnade på hennes historier......annars var hon nog en riktig motvallskäring. 

Idag minns jag precis känslan som slog mig när jag flyttade från Norrbotten för typ hundra år sedan: Fan, vad folk är lydig och mesiga!

Jag upplevde det som att alla var rädda för att stöta sig med någon och därför höll tyst. Där jag kommer ifrån håller man inte igen.

Norrbotten är väldigt stort och man har levt med tre språk och tre kulturer (minst) i relativ lugn och ro i hundratals år. Jag kan ibland undra om det är pga att man tar konflikter på ett annat sätt än i övriga landet.

Själv gillar jag inte att bråka, och gräl i kärleksrelationer är klart överskattade.

Bråk rensar inte luft, för mig. Att ta strid för något som känns viktigt är en helt annan sak än att bråka planlöst och säga fula saker som man inte menar.

De konfliktorädda Norrbottningarna har en nyfikenhet som tilltalar mig:

Vill man veta, så frågar man. Frågar man inte så är det för att man inte vill veta och uteblivna frågor är svar i sig - det är mitt Norrbotten.

Att våga fråga är ett tecken på mod...också....att våga ta upp känsliga saker och inte sopa under mattan. 

Att hålla reda på andras konflikter är också en viktig del av.....mitt Norrbotten.