Jag försöker förlåta mig själv för att jag inte är bikiniklar fast det är värsta värmeböljan. Jag lyder inte veckotidningarnas eller TV-shops order. Jag är lat och dessutom kan jag inte snabba på för då kommer astman som ett brev på posten. Jag kommer nog aldrig att bli bikiniklar........suck!

Alla försök att förutspå vad som kommer att hända är meningslösa, för om det går att förutspå så kan man förhindra det.

Det oförutsedda kommer att hända just för att det är oförutsägbart.

Man kan inte förutsäga att ett flygplan ska krascha för om man visste det skulle man inte låta planet lyfta.

Riskanalyser är meningslösa för de risker man kan kalkylera är inte de som kommer att hända för de är oförutsägbara.

En handling ska inte bedömas utifrån dess resultat utan på grundval av den information som var tillgänglig då beslutet fattades. 

Det här och en massa andra intressanta tankar finns att läsa i boken "The Black Swan" av Nassim Taleb.

Just det här med att bedöma resultatet av sina egna handlingar baserat på den information som just då var tillgänglig kanske kan vara ett sätt för att förlåta sig själv? 

Och jag menar inte Problem Med Skrivaren. PMS kan yttra sig på olika sätt. En del blir ilskna och tjurar. Jag brukar få städlust men ibland som idag utvecklar jag en antipati för bluesmusik. Jag blir spyfärdig av Tony Joe White och Sven Zetterberg som jag i vanliga fall gillar och skulle mycket hellre sova middag till Breaking the law med Judas priest...eller varför inte med Hellsongs. Vad somhelst med Judas Priest faktiskt...eller UGK , skulle jag sova gott till det är jag säker på.

Celine Dion är väl den enda som i vanliga fall framkallar samma krypningar i hörselgångarna som bluesmusik i PMS-tider...om man inte räknar dansband och panflöjtister.

Blues är just nu världens värsta musikgenre och jag står inte ut med en låt till så jag har skruvat in headsetet i öronen och lyssnar på radion (som om jag skulle hitta något bättre där). 72% optimist betyder att jag är typ 28% pessimist varje månad ungefär när det är fullmåne.

Celine Dion förresten - hon är den enda artisten som saknar bestämd målgrupp. Hon älskas av unga killar/tjejer, medelålders människor, gamlingar och gangsters på Jamaica. Om man åkt vilse på Jamaica och hör Celine Dion spelas så vet man att man är i riktigt farliga kvarter....sådana kvarter som taxichaffisar undviker. Och det är sant.

Vem vill bli lite minde mörk under ögonen?

Vem vill gå igenom en vaccum-sug för att få mindre gropar i låren?

Vem vill bli av med putmagen som inte ens en partner kan älska?

Vem vill känna sig trygg med vingar i trosorna?

Det är ett stort problem ett vara kvinna får vi lära oss så fort vi slår upp en tidning eller sättter på TV:n. "Ta hand om dig" säger Pernilla Wahlgren i hårfärgsreklamen.

Kvinnor läcker och har gropar och för mycket underhudsfett. Kvinnor bli närmast psykotiska över minsta fläck på kläder eller golv - och väldigt tacksamma när en kunnig karl erbjuder en lösning på problemet.

Vi lär oss att omgivningen förväntar sig att vi är fläckfria till kropp och själ och att vi bör må dåligt om vi inte lever upp till idealet.

"Du har så kul med Tofee fee"......Hur jädra kul kan man ha med en chokladbit med en nöt i?

Mamman delar ut godis och alla i reklamen är så tacksamma. Skulle någon av de lyckade familjemedlemmarna få choklad på kläderna så ger jag mig jävulen på att mamma fixar det också! 

För hett för att andas, för hett för att ligga stilla och lapa sol. Dumt att sola sin plågade allergihud och ändå...

Ändå ligger den där i bakgrunden familjetävlingen om att vara "solbrunast" "Brunast vinner" - den är så präglad i det undermedvetna så att jag lapar på mot bättre vetande.

Den som är brunast när man dör vinner!

Jag passar på att lyssna på Texas-rap när jag är ensam hemma. Jag tycker att det är bra trots att jag är så långt från "gangsta" som man kan komma. Jag känner inget behov av att tvångsmata Vito men det är heller inget jag gör i smyg.

Jag menar såhär: jag lyssnar inte på rap från Texas för att göra mig märkvärdig, låtsas som att jag hänger med eller för att jag glömt att jag är mormor. Jag tycker att det är bra - det kan vara rytm, slingor eller roliga ordvändningar.....I really don´t know.

-Vad jobbar du med då?

Livet vore enklare om man kunde svara på frågan med en titel eller en yrkesfunktion. Men alla är inte ute efter ett enkelt liv. Om jag sa att jag önskade att det vore enklare att förklara vad jag jobbar med så skulle jag ljuga eller åtminstone ägna mig åt blygskryt.

Jag gör tusen saker samtidigt för att jag gillar det och för att jag är allergisk mot ledan i arbetslivet. Visst  är det roligt med en anställning men jag gillar att den är tidsbegränsad - if it makes any sense.

Arbete är prestation, jag ger mig in i alla projekt som om de vore husbyggen. Att år efter år göra samma sak och aldrig få huset färdigt är inget jag suktar efter.

Jag vet att en fast och jämn inkomst är en trygghet som är värt mycket, samtidigt kan jag bli gråtfärdig när jag hör de som säger att de lever för semestern. Livet är något som man stökar undan 47 veckor varje år för att leva ut under 5 veckor. Jag känner en företagare som varje år när semestern infaller får migrän. Migrän kommer ofta när man slappnar av.

Jag vet, och jag börjar lära mig att slappna av i portioner på vägen mot den döda linjen - dead line.