Jag vaknade tidigt imorse och hade väldigt konstiga drömmar när jag somnade om vid fyra-tiden. Jag drömde t.ex om att jag hade fått kommentarer här på bloggen som sa att mitt ex har ett unikt namn och att det var något jag skulle tänka extra på.....mysko. Min älskling har också ett unikt namn och en av mina vänner är också ensam om sitt namn i Sverige. Jag har ett förnamn som jag brukar vara ensam om men nu i min korridor finns det en till med samma förnamn. Vi som heter "Vita" är inte från en speciell årskull och både jag och hon som är 20 år yngre än mig har fram tills nu varit ensam om vårt förnamn. Båda tycker vi att det är lite spooky när någon säger "Vita" och båda säger ett samfällt: ja? 

Sune Jonsson
är vår främste skildrare av de svenska småbrukarnas liv. Detta är hans sextonde djuplodande dokumentära bildbok, där ord och bild vävts samman till en litterär enhet av sällsamt slag. Det är den fjärde om svenska trossamfund och kan ses som en motsvarighet till klassikern Bilder av Nådens barn som han gjorde 1963. Han har även publicerat en novellsamling och två romaner. 1993 tilldelades han Hasselbladsstifelsens Internationella fotografpris, "Nobelpriset i fotografi".

En inträngande dokumentation av väckelsetidens västerbottniska byabönhus. Av landets 700 bönhus tillhörande Evangeliska Fosterlandsstiftelsen t ex finns en femtedel i Västerbotten. Som bönhus har de i det närmaste spelat ut sin roll och flera av dem används i dag för andra ändamål än helgade sammankomster. För vart år står allt flera av husen övergivna eller säljs ut. Det är således en försvinnande miljö som i sista stund dokumenterats.

Detta är också en fängslande litterär berättelse om den enskilda människans trosliv. Sune Jonsson har intervjuat och fotograferat, främst äldre, människor med ödmjukhet och respekt och ställt frågor om deras innersta religiösa liv.De vittnar här alla öppenhjärtigt om sin barndoms trosliv i denna speciella småbrukarmiljö, starkt präglad av Rosenianismen, om sitt förhållande till bönens makt och helbrägdagörelsen och om den betydelse väckelsen haft i deras vuxna liv.

Det är märkliga och starkt gripande berättelser, som skapar en total närvarokänsla. Vad som är särskilt slående är med vilken ömhet och tacksamhet flera av dem talar om sina föräldrar, trots att uppväxten i ett strängt religiöst hem innebar försakelser av sådant som var självklart för barn i "världsliga" hem, t ex att få gå på bio.

Särskilt intressant för
fotointresserade, kulturhistoriskt intresserade och medlemmar av olika trossamfund.

Jag har skrivit om det förut, det här med korrekturläsar-glasögonen. Jag korrekturläste ett dokument, en nominering, som en kollega ville ha hjälp med igår innan jag stack iväg till flygbussen. Idag såg jag ett officiellt informationsbrev som älsklingen fått i jobbet. Jag hade tråkigt och korrekturläste och hittade 8 direkta fel - 7 särskrivningar och ett uteblivet mellanslag. Då hade jag inte ens räknat felaktigt användande av komman och semikolon samt.....alldeles för långa meningar. Om man ska skriva ett informationsbrev, ett PM, så bör man väl uttrycka sig lite som en kvällstidningsjournalist och hellre använda kortare meningar än långa meningar  med bisatser. Stor bokstav i Er och Ni gör budskapet lite löjligt i mina ögon iaf.  I sina egna alster kan man tappa bort bokstäver och kommatecken hur enkelt som helst men officiella dokument bör man väl ändå få korrekturlästa, eller?