Skrev jag hundratals? Jag menade naturligtvis tusentals deltagare.

Jag är alldeles ute och cyklar ser jag efter en snabb koll på nätet. Gymnastradan 2007 var i Dornbirn i Österrike och hade 25.000 deltagare från 50 länder så.......min barndoms truppgymnastik verkar vara i högsta grad "alive and kicking" 

Det finns hur många filmer som helst med filippinska interner som gör någon slags dans/gymnastikövningar till filmmusik från 80-talet på Youtube. Det är helt fascinerande. Jag växte upp i en gymnastikförening där hela familjen var engagerad och det var truppgymnastik som gällde. Som individualist hade jag lite svårt för det där. Jag tror inte att det är så många som känner till Gymnastikspelen - som jag är uppväxt med. Fram till för bara några år sedan arrangerades Gymnastikspelen vartannat år i Sverige. Hundratals gymnaster från hela landet samlades en vecka i en svensk stad och övade in ett trupprogram och sedan hade man en stor uppvisning som avslutning. Alla hade fått programmet på hösten och kunde öva hemma i sina föreningar under vintern och alla trupper hade likadana kläder...alltså man bytte färger till varje Gymnastikspel. Det fanns olika kategorier som ungdomstrupp, husmors och blandtruppen. Mina föräldrar var med i blandtruppen och kvinnor och män hade olika färger och männen var alltid i numerärt underläge och det var faktiskt jädra effektfullt.

Vart fjärde år hade man en internationell Gymnastrada som mina föräldrar också deltog i. De fick en massa goda vänner från hela världen och de fick hålla på med båda sina favoritintressen: gymnastik och resor.

Vilken koppling - fillipinska interner och svensk truppgymnastik.

Jag har inget emot att vara eljest - tycker inte att man behöver gilla filmer som de flesta gillar bara för att.. Jag gillar inte Pretty Woman, Mångalen eller Dirty dancing - däremot älskar jag En värsting till syster - den är 80-talsfjantig och axelvaddarna är enorma men det är något med kvinnogemenskapen i klostret och musiknumren som jag bara älskar. Jag har aldrig hört någon som har den som favoritfilm. Jag har sett den säkert 30 gånger men jag gråter varje gång jag hör Hail Holy Queen....det skvalar precis som när jag var liten och hörde Puff en pappersdrake. Sista versen var den riktiga dödsstöten:

Men drakar vill blott flyga och pojkar växer upp

och en dag har tidens gång för deras lek satt stopp

Pojken kanske glömde bort sin gamle vän

ty Puff fick aldrig mera se sin lek kamrat igen

Jag lärde mig sedermera att Puff en pappersdrake i original är inte så lite drogromantisk. Puff the magic dragon - ur Wikipedia:

It's believed by some to refer to smoking marijuana, due to references to paper, dragon ("draggin'") and puff (to smoke) - and a rumor later incorporated into the film Meet the Parents - the song became a hippie anthem. The authors of the song have repeatedly and vehemently denied any intentional drug reference

Allt verkar finnas på Youtube. Jag hittar paradnumret från min favoritfilm "En värsting till syster" framförd av fillipinska interner - spooky!

Ber om ursäkt om någon trodde att mitt förra inlägg var min egen text. Varken krönikörens namn eller länken hade kommit med när jag lade in det....typiskt. Jag frågade faktiskt Martin Aagård om jag fick lägga ut den på bloggen för jag gillar hans spaning. Sen gör det ju inte saken sämre att han är med i Doktor Kosmos.

”Allt fast förflyktigas” konstaterade Karl Marx när han begrundade den gryende moderniteten i Kommunistiska manifestet. Frågan är om han kommit till andra slutsatser om bourgeoisins behov av att ständigt reformera produktionsförhållandena om han lyssnat på Spanarna i Sveriges Radio.

Under snart 30 års tid, vilket är en osannolikt lång tid för ett pladdrigt pratprogram, har i alla fall Spanarna bitit sig fast i tablån utan att visa minsta tendens till att förflyktigas.

Kanske har programmet blivit så långlivat eftersom det varit 30 inflytelserika år. Jag tror nämligen, fånigt nog, att man kan prata om Spanarnas betydelse för svensk kulturjournalistik.

Under 90-talet inträffade någon sorts kultursidesdepression då postmodernisterna avlivat kritikern som smakdomare. Fältet låg öppet för nya influenser och vinnarna såg ut att vara ­feministisk kritik och den typ av spirituell brittisk populärkulturjournalistik som kan skriva om Thomas Bernhard i samma text som Joy Division.

Men även om få kulturjournalister skulle erkänna det, tror jag den stora vinnaren fanns i Radiohuset. Spanarnas patenterade kåserier med strödda observationer av ett par kultur- och samhällsfenomen och en liten värderande knorr på slutet invaderade i alla fall kultur­sidorna och kulturradion. Spaningen blev den nya essän. Opolitisk, ganska harmlös men gärna med en udd riktad mot konsumtionssamhället. Framförallt var det högt och lågt på tre minuter.

Inte mig emot. I en nebulös kulturvärld måste en kritiker intressera sig lika mycket för islamsk fundamentalism som för nöjesbloggare. Och ambitionen att ständigt vara underhållande har ju ingen skribent tagit skada av att ta efter. Frågan är bara vad Spanarna själva menar att de håller på med. För kulturjournalistik är det väl inte?

I fredagens sändning läste programledaren Ingvar Storm (som nyligen fått radions språkpris) upp ett brev från Tyskland som undrade vad Spanarna egentligen gör. Kan det vara framtidsforskning, föreslog han och berättade lite om det märkliga Institutet för framtidsforskning som grundats 1988, samma år som Spanarna. Är det breda analyser av samhälleliga företeelser? Civilisationskritik med etiska förtecken? Panelen var tveksam.

Men i sin spaning om hur ”allt heligt profaneras” som nästan kunde ha varit högläsning ur Kommunistiska manifestet, pratade Göran Everdahl om hur konsumtionen ersatt religionen i vårt samhälle vilket kommer att leda till en stundande ­”shopokalyps”.

Då var det i alla fall civilisationskritik med rent marxistiska förtecken.
Av Martin Aagård

www.svd.se/opinion/kolumnister/martinaagard/artikel_632649.svd