Jag fick en bunt foton, tagna sommaren 1971, då jag var hos min syster i måndags. Kvadratiska Instamatic-kort som har fått en ton av sepia med åldern. Min systerdotter tyckte att de var så vackra och att man tog kort på ett annat sätt då. Hur menar du, frågade jag. Det är en annan stämning i korten och kanske motiven också....det är ofta flera människor på korten, liksom.

Sen kan det vara formatet - hon är ju van vid rektanguljära foton med bra skärpa som behåller färgen i ursprungsskicket. Den gulaktiga tonen på färgkorten är kanske vacker, jag minns att de blev sådana ganska snabbt och att det var mest irriterande. Men jag förstår vad hon menar när jag tittar på korten. Det var förresten från sommaren då jag fick mitt långa hår tvångsklippt av min avundsjuka storasyster och jag tycker inte att jag var ful alls - men jag kommer ihåg att jag kände mig som ett freak. Håret ser inte ens  kort ut men det är klart axellångt eller midjelångt, det är en jädra skillnad. 

Det är skit att vara kroniker. Nyss stålkvinnan och nu ett vrak i sängen. Jag hade ett sista inbokat möte imorse men sen bet jag inte ihop mer och lät värkskovet ta över lederna bäst det ville. Nya leder tillkommer för varje gång verkar det som - förr satt ledvärken mest i händer och fötter.  Nu är det fotleder och knän så jag känner mig som en pensionär och känner mig priviligerad som har en matlagningsintresserad tonårsson hemma.

Nu har det latats färdigt. Vita glider ut i halkan och hoppas på det bästa. Idag ska jag träffa A för sista gången och på Luciamorgon och allt. Jag som inte gillar  avsked.............

Det är bra att blogga. Man kan gå tillbaka i tiden och kolla upp vad man gjorde ett visst datum. Jag ser att den 22 augusti hade jag just kommit hem till Vita-staden från storstaden och missade helt biljettsläppet till Lucinda Williams tre konserter i Sverige. Jag missade konserterna helt, missade rescentionerna också. Jag hade inte en aning om att hon har varit här och spelat i höst.

Hur vimsig får man vara?