Läste hos Margus igår: "Rebellen är ett konstigt djur, ränderna går aldrig ur" 

Ur Dagens Nyheter 9 maj 2006:

Desperat jakt på ett normalt liv

De allra flesta strävar efter att vara "normala". Vi vill passa in och vara älskade. Men för en del går det så långt att det blir ett problem.

50 cm och 3.529 gram, i genomsnitt. Redan när vi föds mäts och vägs vi för att se om vi är normala. Sedan fortsätter det genom livet. Vi jämför oss med varandra när det gäller egenskaper, uppförande och utseende.

Ofta är det normala detsamma som det genomsnittliga. Men om vi skulle sammanställa den genomsnittliga svensken skulle ingen leva upp till alla aspekter. Visserligen kanske du tjänar 17.545 kronor i månaden, var 21 år när du begick ditt första brott och kommer att flytta tio gånger. Men du har garanterat inte 1,75 barn och kommer kanske inte att dö av en hjärt-kärlsjukdom, som är den vanligaste dödsorsaken. ­Ibland stämmer vi med genomsnittet, ibland inte. Men många människor är rädda för att dömas som onormala. Så rädda att de inte vågar vara sig själva, de blir "normopater".

- Normopati innebär att man frivilligt vingklipper sina egenskaper - både begåvningar och tillkortakommanden - för att framstå som normal. Motsatsen är den som alltid måste ta avstånd från Svensson och definiera sig själv som unik, säger Monica Brun, psykolog och terapeut på psykiatriska öppenvårdsmottagningen i Säter, som myntat begreppet normopati.

Under sina femton år som psykolog har hon mött många som hon tycker lider av normopati. Det har varit män som inte vågar syssla med tyger och inredning på grund av rädsla att dömas som homosexuella, unga tjejer som inte vågar tycka, tänka och agera utifrån sitt inre av rädsla för att inte leva upp till bilden av "Kvinnan" i reklam och medier, och kvinnor och män som stannar i kärnfamiljen trots att de vantrivs, hellre än att skilja sig och leva ensamma eller med den stora kärleken.

Normopaten drivs av rädsla och vågar inte bryta upp från det invanda och pröva andra möjligheter. I stället lägger han eller hon ner mycket tid på att läsa av andra, studera hur de uppför sig och klär sig - och försöka göra likadant.

- Jag tror att det bor en normopat i alla, men för en del går det så långt att de mår psykiskt eller fysiskt dåligt, säger Monica Brun.

Dessa tankar är inte helt nya. Redan i slutet av 1980-talet skapade den amerikanska psykoanalytikern Christopher Bollas uttrycket "normotic illness". Han menar att i strävan efter att vara normal så blir en normotisk person mer som en robot än en levande organism med känslor och tankar.

Resultatet blir att man lever ett slags icke-liv; det blir viktigare att ha levt än att leva. I stället för att känna efter vad man vill, bockar man av saker på en lista: Efter utbildningen ska vi ha ett bra jobb, träffa en partner, köpa hus och skaffa barn. På semestern är vi upptagna av att fotografera, för att sedan kunna sitta hemma, titta på bilderna och minnas vilken skön ledighet vi hade, i stället för att koncentrera oss på upplevelsen på plats.

Dessa idéer har Maria Liljas Stålhandske, doktor i teologi och forskare vid Diakonivetenskapliga institutet i Uppsala, fångat upp och anpassat till Sverige i dag. Hon menar att begreppet normotisk lyfter fram att normalt inte alltid är bra och att längtan efter det normala kan bli något sjukt som överskuggar allt annat.

- Till slut leder det till en känsla av tomhet och av att inte vara levande. Känslan av tomhet är också en av de vanligaste orsakerna till att vi söker psykiatrisk hjälp, säger Maria Liljas Stålhandske.

Teoretikern Maria Liljas Stålhandske och praktikern Monica Brun har aldrig pratat med varand­ra om sina tankar och erfarenheter, men var och en har ändå kommit fram till att en viktigt orsak till normopati finns i vårt samhälle och i vår kultur.

Det är särskilt tydligt i medierna. Där matas vi dagligen med information om hur en normal person ska vara, till exempel att äta normalt och ha en normal sexualitet. Veckorevyn hade för något år sedan löpsedeln: "Är du normal - alla testen."

- Sedan tillkommer alla de saker som bara tar en kvart om dagen och som vi ska hinna med för att leva det rätta livet, som att meditera och se över pensionsfonderna. Även om varje sak bara sägs ta en stund så skulle dygnet inte räcka till om man skulle göra allt, säger Maria Liljas Stålhandske.

Monica Brun menar att vi lever i ett patriarkaliskt pliktsamhälle där vissa egenskaper värderas högre än andra. Var och en ska klara sig själv, vara stark, duktig och rationell, men vi får inte visa begränsningar, att vi är sårbara eller har känslor.

- Eftersom normopaten försöker, men inte lyckas, leva upp till alla dessa ideal mår han eller hon dåligt, säger hon.

Dessutom är det inte säkert att det som uppfattas som onormalt verkligen är det. Ett udda beteende kanske är en rimlig reaktion på en ovanlig situation. När en kvinna föder barn skriker hon, tappar kontakten med omgivningen och kan till och med bajsa på sig. I den stunden är det helt normalt.

När Maria Liljas Stålhandske på föreläsningar berättar att det är normalt att vara onormal så är det som om åhörarna andas ut.

- Efter en föreläsning i en gymnasieskola kom en tjej som gav sken av att vara supernormal fram och tackade för vad jag sagt. Den som verkar vara mest normal kanske är den som mår sämst. Hon kanske ansträngde sig mest, samtidigt som vännerna bara såg den normala människan, inte den person hon egentligen var.

Men vad ska normopaten göra för att slippa må dåligt? Egentligen är det enkelt, menar både Monica Brun och Maria Liljas Stålhandske.

- Det enda man kan kräva av sig själv är att leva ett liv utifrån vem man är och de omständigheter man lever under. Men det är också det som är svårt. Det är lätt att tappa bort känslan av vad man själv känner och vill, och i stället sträva efter att vara normal, säger Maria Liljas Stålhandske.

- Vi måste se bortom uppdelningen mellan att vara en Svensson eller unik och vara oss själva. Och så måste vi ta hänsyn till alla andra som också måste få vara som de vill, säger Monica Brun.

Genom att prata med varandra om hur vi mår och ge utrymme för det som inte passar in i den gängse rytmen i samhället och arbetslivet är mycket vunnet, tror de.

- I ett gott samhälle borde de flesta känna en tillhörighet och känna att här kan jag bidra med de kunskaper och intressen jag har. Ett samhälle som är uppbyggt på lust, glädje och kärlek, snarare än kont­roll, rädsla och fördömande, säger Monica Brun.

Hon upplever att normopati har blivit vanligare. Många försöker vara normala, men så kommer protesten genom att våra själar och kroppar drabbas.

- Men när mina patienter förstår att de har nycklar till sina liv går samtalen väldigt fort. Det handlar om att fundera på hur man vill leva och börja göra det. Ju mer man talar om vad man vill, desto mindre behöver man säga ifrån.

Åsa Bolmstedt

 

Magnus Thorn

14 december 2007 08:41

Intressant, men låångt....:)

http://thorn.bloggagratis.se

 

Vita

14 december 2007 09:30

Ja, långt men intressant!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Man kanske ska vända sig till hundar eller katter?

Nu är det bevisat!!

Jag har bestämt mig för att spira genuan i lovart och sätta en preventer guy på storen...och segla baklänges genom livet lite oftare. Jag har märkt att man kan säga nästan vilka obegripligheter som helst utan att folk synar. Jag har t.ex sagt att...

En (jovialisk dansk) ansvarig på Facebook sitter i Uppdrag Granskning och förklarar leende policyn för näthot med att det beror på om hotaren menar det eller inte. I Köttvärlden behöver man inte bevisa uppsåt om man t.ex. kommer med hot om våld eller...