Såg på nyheterna att Phizer har stämt någon skojare som har kopierat deras guldkalv Viagra. Jag har full förståelse för att man vill mjölka ur allt som går innan patentet går ut, det är en sak. Men jag minns ett program jag såg som tog upp orättvisan i att Viagra inte går under högkostnadsskyddet. I exemplet tog man upp en ung nygift man med diabetes som verkligen inte hade råd med ett sexliv, diabetiker kan få nervskador och blir impotenta oftare än andra.

Så länge det går som högkostnadsmedicin kostar det som mest 1800 kr på ett år men fyra tabletter kostar 400 kronor så det är ju bara att "do the math"

Jag hamnade i ett samtal om det här och fick motfrågan Är det mindre tragiskt för en 50-åring att bli impotent? och Ska inte 70-åringar få ha ett sexliv? ...bra argument.

Jag hade svalt argumenten i programmet helt utan att tänka efter även om jag inser att om man vill uttrycka en åsikt så tar man ett extremexempel. Jag tycker att det är dumheter att Viagra inte går på högkostnadskortet - det räknas ju som en medicin som ska skrivas ut av en läkare och det skrivs ju bara ut till män med impotensproblem, eller? Vad är det som är svårt? Nej, min samtalspartner hade rätt, det är ingen skillnad om man är 25 eller 70 år det är lika tragiskt ändå och vem ska bedöma vilken grupp som ska få det. Har man ett medicinskt problem så borde det vara självklart att man får hjälp.

Sverige är känd för sin ideella sektor och sin folkrörelse. Det finns väldigt många roliga ideella föreningar som t.ex Plötsligt en förening, Yttre rymdens nation och......Föreningen Chulalongkorns Minne FCM. Föreningen FCM bildades då en Thailändsk danstrupp besökte Hammarstrand och fick höra att deras mest älskade kung Chulalongkorn fått en väg upkallad efter sig i Ragunda. Bilden föreställer kungen med sina söner

Med föreningens hjälp samlades pengar in i Thailand så att man kunde bygga paviljongen i Ragunda. Historien hittar ni här:

http://www.ragunda.se:81/thaipav/paviljong/pav_historien.html

...jag gjorde inläggen om Dorothy Parker hade jag ingen aning om att hon hade uttalat sig om boken It av Elinor Glyn. Boken som senare blev film med Clara Bow - The "It"-girl.

Reviewing Glyn's novel It, Dorothy Parker wrote of the heroine, "It, hell. She had Those."

...av Jeremy Pascall och Clyde Jeavons är en bibel om dubbelmoral som följt mig sedan jag köpte de för 30 år sedan på en bokrea på Kungsholmen. Det är en stor vacker bok med jättefina bilder av bl.a Clara Bow och Lillian Gish och en hel del svenska vågade filmer förstås och hur de har påverkat Hollywood.

Boken visar hur moralen styrt filmen och vad på främst kvinnokroppen som har kunnat visas i olika tider. Man visar hur fiffiga filmmakare har använt sig av symbolik när censuren varit hård och man får se scener som varit tvungen att tas om med mera kläder än i originalscenen. Det är intressant inte minst när man läser artikeln i dagens Aftonbladet - vissa saker förändras aldrig. 

http://www.aftonbladet.se/kultur/article1474520.ab 

Clara Bow, född 29 juli 1905 i Brooklyn, död 27 september 1965 i West Los Angeles, var en amerikansk skådespelare.

Hon växte upp under fattiga förhållanden. 16 år gammal vann hon en skönhetstävling, där priset var en biroll i en film och hon fortsatte inom filmen.

I mitten av 1920-talet uppstod i USA de s.k "flappers", unga flickor som släppte alla hämningar och levde loppan. Bow spelade en flapper i filmen Dancing Mothers 1926. Hon kom nu att formas till en symbol för det "glada tjugotalet" - en livfull, frigjord ung kvinna med personlig utstrålning, oändlig energi, bobbat hår, amorbågsläppar och glittrande ögon.

Sitt stora genombrott fick Bow 1927 i filmen Det, som byggde på en roman av en av sin tids populäraste romanförfattarinnor, Elinor Glyn. Bow lanserades som "the It-girl", flickan med "det", och det blev ett begrepp.

Hennes popularitet kom dock att bli kortlivad. Det uppstod otäcka skandalhistorier om hennes kärlekaffärer och vilda privatliv. Hon drabbades av flera nervösa sammanbrott. 1931 gifte hon sig med cowboy-filmstjärnan Rex Bell, och de slog sig ner på en ranch i Nevada. Hon gjorde ett försök till comeback 1933, som misslyckades, och drog sig sedan definitivt tillbaka från filmen. Hennes man blev så småningom biträdande guvernör i delstaten Nevada, men Bow framträdde ytterst sällan vid hans sida. Istället tillbringade hon många år på olika mentalsjukhus. Hon avled i en hjärtattack 1965.