"Du vet den där tjejen Anna som jag bjöd hem på lunch......." ni har säkert sett och hört honom - mitt nya "hatobjekt" som gör reklam för Medmera/Visa-kort. "Tjejer gillar ju att man visar en mjuk och empatisk sida"....Ja, vadå till skillnad mot vilka? Alla uppskattar väl empati, eller?

Jag tror inte ett ögonblick på att män är eljest i det avseendet.

När jag var liten såg jag en film från 1943 som hette Anna Lans, med Viveca Lindfors i huvudrollen, som jag uppfattade som en rörande historia om en olycklig människa som efter en massa motgångar som till slut fick upprättelse i Frälsningsarmén. Jag kommer ihåg att jag grät ungefär lika mycket som när jag hörde "Puff den glade draken" i radion. Jag var nog ett konstigt barn.

När jag såg den igen efter flera år så var pekoral det första ordet jag tänkte på och kunde inte förstå hur jag någon gång hade kunnat röras av den filmen som förresten gjordes inför något slags jubileum.

Ur Wikipedia:

Pekoral (från latinet pecus: boskap, fä) är en text som är allvarligt syftande, men som genom framför allt stilbrott eller att man använder felaktiga ord och uttryck, ofrivilligt får en komisk verkan. Pekoral återfinns ofta inom poesin men även prosa och facklitteratur uppvisar exempel.

Enligt poeten Bertil Pettersson är det utmärkande för en pekoralist att " ... uttrycks- och meddelelsebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna ...".

Här är ett känt exempel på pekoral (ofrivilligt komisk) i prosaform utgiven 1922 av riksdagsmannen CJ Jonsson från en riksdagsmannaresa till Norrland 1921:

Resan anträddes tisdagen den 12 juli kl 10:10 e.m., med av regeringen medgivet och av Kungl. Järnvägsstyrelsen anordnat extratåg, från Stockholm genom Uppland, vars härliga natur och stora samt jämna åkertegar, som desslikes också torde vara väl skötta, vi tillfölje nattens inträde ej fingo skåda.

Vi löste korsord igår kväll, SvD är populärast just nu:"Godbit från Ofvandahl" och svaret skulle bli "ädelpekoral". Ofvandahls - är inte det ett konditori? Hur hänger det här ihop. (Nätet är fantastiskt). Ofvandahls i Uppsala grundades av pekoralisten och konditorn Erik Ofvandahl 1877.

Ur Wikipedia:

Ofvandahl gjorde sig känd for sin pekoraldiktning, politiska inlägg på vers samt aktiviteter inom liberala studentföreningen Verdandi. Hans dikter finns med många andras representerade i pekoral-antologin Pegas på villovägar

 Här är ett exempel på hans pekoraldiktning:

Kling klingeliklang
Jag vill ta mig en tjang:
En flicka som står där på badhustak!
Som man kan skåda båd fram och bak!

Jag undrar om han själv kallade sig pekoralist eller om det var andra som gjorde det. Undrar också om det finns en marknad nuförtiden för pekoralister - det verkar ju inte speciellt svårt att skriva en pekoral. 

Det faktum att Östmark äger Folkungagatan tycker jag är lite kul, det är inte ens en kommun utan en del av Torsby kommun i Värmland (om det nu är rätt Östmark som jag fick upp på Wikipedia). Jag skulle vilja veta hur de har kampanjat. Såhär kan det se ut i Östmark:

Jag fick några uppmuntrande kommentarer av Ulf om att det är min blogg och att jag publicerar vilka kommentarer jag vill på min blogg. Jo, det är så sant men själva påhoppen var så förbryllande så det kändes inte roligt att lägga ut dem, helst eftersom de var anonyma. Men man skriver kanske bara sådana otidiga kommentarer anonymt - det ligger väl i sakens natur.

Bloggen är en märklig och viktig ventil. Jag har suttit här och äntligen gjort ett jättejobb, ett sånt där skrivjobb som jag har plogat framför mig ett tag. Nu efter lite uppmuntran här på bloggen av Ulf och Gilla så har jag både skrivit inlägg här och samtidigt fått ner min text och förberedelse för viktiga mötet nästa vecka. Ja, det hjälper kanske till lite med den enda Elvisen på stereon. 

http://www.moviezine.se/sidor/0504/overskattad.shtml

Så som i överskattad

KRÖNIKA Regissören Kay Pollack har inte gjort en film på nästan 20 år. Då tänker jag rent naturligt att denne man under dessa två decennier utvecklat sin konstnärliga sida och uppnått en sinnesstämning få förunnat som speglar sig i hans nyss släppta film, ”Så som i himmelen”. Men icke, istället har karln tagit genvägen och studerat Hollywoodfilm i detalj och sen plockat ur dem mest smöriga och publikfriande bitarna. Dessa har han sen satt samman i vad som resulterade i Sveriges mest framgångsrika långfilm på år och dar.

”Så som i himmelen” inte bara kan utan ÄR Sveriges mest överskattade film på mycket länge. Inte ett enda ont ord hade jag hört om filmen sedan biopremiären i början av september. ”Vilket mästerverk”, ”Jag blev så rörd”, ”Den bästa filmen jag sett” och ”Alla bara satt kvar under hela eftertexten” är bara några få av alla superlativ den fått av sina snart otroliga 1,5 miljoner biobesökare (det är flest biobesökare sedan 1992 då ”Änglagård” toppade biolistan).

Jag missade av någon anledning hela hysterien av att besöka biografen så jag väntade istället tills släppet av filmen på DVD. Och det ska erkännas att förväntningarna var minst sagt höga men samtidigt infann sig en väldigt stor misstänksamhet. Den kunde på långa vägar inte vara så bra, jag menar folk är helt jäkla tokkära i Kay Pollacks film och ett sådant beteende kan enbart vara ett resultat av hjärntvätt. Skulle Kay gå vägen som politiker så tro mig, Sverige skulle få sig en ny statsminister. Men visst, om amerikanarna får göra den här typen av filmer varför skulle då inte Sverige och Kay Pollack få göra det samma?

Jag satt och funderade på om jag någonsin har sagt " du kan ta och stoppa upp XX i XX - välj själva. Det går väl inte, rent anatomiskt/filosofiskt, att stoppa upp en "Norrlandsanda" i någon( som jag antar) kroppsöppning - som jag blev föreslagen tidigare i en anonym kommentar. Jag brukar skriva om vrede och ilska och hur man bråkar. I en relation t.ex bör man ha någon slags överenskommelse om vad som är okej när man bråkar. Med okända människor på bloggar och i chatt-rum kan folk tydligen vräka ur sig en massa otidigheter för att de som gör det tror tydligen inte att det finns en mottagare - eller skiter i det.