Nu har mormor snusat lill-Vita i nacken hela eftermiddagen och snön hade hunnit smälta bort innan jag hann iväg, så Vita har haft en bra dag. Jag har hjälpt till med storhandling och imorgon ska apnémätaren tillbaka - den behövs ju inte längre. Lill-Vita andas själv och äter  som en liten häst. Hon väger nästan tre kilo nu och är faktiskt inte ett dugg lik sin mamma som baby.

När dottern föddes så var jag förvånad över att hon inte var ett dugg lik mig som baby. Till sättet var vi lika - vi sov mycket, vaknade inte på natten och var glada och nöjda. Men till utseendet fanns det inte många likheter. Nu säger alla att vi är väldigt lika fast vi har helt olika ögon- och hårfärg....så kan det gå. Livet rullar på för prematurföräldrarna och dagarna ramlar  iväg  och jag minns hur det var. oj hoppsan har det gått en vecka nu igen?  Veckorna mäts i hur mycket lillungen har gått upp i vikt och inte nödvändigtvis i vilken vecka det är.

Jag måste dela med mig av mina tokigheter: Jag har ju inte haft tillgång till nätet som jag är van vid så jag har fullt med anteckningar i mina mobiltelefoner med blogginläggsidéer. Hur konstigt är det på en skala?
Jag skrev en anteckning om att den svenska tanten som INTE är död än....hon finns! Jag såg henne i min hemstad i förrgår med grön basker, stödstrumpor, foträta bruna promenadskor och tjock brun kappa som slutade nedanför knäna. Hon hade den obligatoriska fyrkantiga handväskan med kort handtag över armen och hon var varken tjock eller smal. Hon verkade inte vara äldre än 65+ och det är väl egentligen min spaning......kvinnor som intar eller ärver tantrollen som den var när jag var barn - de finns fortfarande. Det är en sak att vara "tantig" - det finns 20-åringar som är tantiga i åsikter eller utseende men jag menar den svenska tanten som vågar vara tant eller som alltid har varit tant.

Gissa vilken insekt som har varit framme här?

Igår förflyttade jag mig 100 mil på 2.5 timme, det är lite fantastiskt. I norr regnade det och var varmt och i storstan var det svinkallt och inatt har det snöat. Inte så mycket som på bilden som är tagen i Karravaara(inte att förväxla med Kurravaara utanför Kiruna, där en del av böckerna av Åsa Larsson utspelar sig, ni vet), Karravaara ligger vid Linaälven inte långt från Rantavaara och Ulatti om jag inte är helt felinformerad. Snön i storstan är lite eljest och förhoppningsvis hiner det töa bort innan jag ska iväg.

Nej, nu får jag sätta igång.... ska ju iväg och pussa på lill-Vita och få lite prat med dottern mellan blöjbyten och ammningar som verkar ta timmar i anspråk. Var det så? Ja, kanske, jag kommer inte ihåg....eller så är det så med en prematur - de måste kanske äta på ett annat sätt.....ofta och länge.

Jag har med mig paket från släkten och den ungen har verkligen mycket kläder att "växa i". Nu är hon nästan uppe i strl 50 efter två månader. 

För alla lyckostar som har Canal+ ikväll 22.00 börjar serien med The flying conchords

Mina älsklings-Nya Zeländare...se den och bli glad, ni som kan eller kolla you tube 

Det var ett trevligt kalas. God, jättegod mat med jag åt inte av fläskfilén som var täckt med pesto och pinjenötter men jag åt potatisgratäng med västerbottensost och pillade ut sockerärt-skidorna ur salladen, som jag vet att jag kan äta. Lite tråkigt men vafan, efterrätten var väldigt god....marängtårta med hallon...mums. Det blev en lång sittning och det blev pratkonstellationer och folk droppade av under kvällen. Vid 12 ville mamma och syster åka hem men det ville inte Vita, så älsklingssystern hade en extra tandborste  hemma så vi  satt och pratade och drack vin till tre. Det var så trevligt och min systerdotter och hennes pojkvän stannade kvar extralänge fast de hade tänkt att gå ut på krogen.