Ja, jag erkännner - jag har haft bloggabstinens. Idag ska jag åka till lill-Vita och snusa på henne hela dagen utan några måsten. Där vet jag att datorn är upptagen för musikarrangemang hela dagen - och det vore ju oförskämt mot lill-Vita att sätta sig och blogga istället för att snusa henne i nacken.

Bloggen är en ventil men kanske också som många har påpekat i kommentarer  - ibland ett tvång. Jag har känt mig orolig då jag inte har haft tillgång till nätet som jag är van vid. Det kan vara dåligt men det kan också vara bra - har jag kommit fram till. Om det är så att jag har bloggabstinens så skriver jag och har jag skrivtorka så lägger så lägger jag ut bilder. Det är ett kanske ett sätt att vara kreativ på mitt sätt, kreativ på ett roligare sätt än i mina skriverier i jobbet....så enkelt kan det vara....men oj vilken pärs det har varit att inte kunna välja själv.

Jag vaknar en timme före klockan och skulle kunna läsa eller bara ligga och titta på älsklingen i en timme men min bloggabstinens är för stor. Den senaste veckan har varit i stressigaste laget och att smmanföras med "vuxen" syster och mamma på smma gång har varit en nära-döden upplevelse. Men nu är jag i storstan igen. Flög direkt från hemstaden utan att passera Vita-staden igår och det var så skönt. Jag fick skjuts med min syster, som hade bilen på Arlanda, ända fram till porten, och det var ju bonus. Jag vill inte skriva en gnällblogg - det har varit en trevlig helg på många sätt men eftersom veckan innan var så otroligt....innehållsrik, varierad, tokstressig så hade det faktiskt varit skönt med ett hotellrum i hemstaden istället för att bo hos mamma. Jag gillar inte att anpassa mig och att bli ifrågasatt och att folk försöker bossa mig och det gäller också min grundfamilj.

Idag är den första dagen på länge då jag skulle ha kunnat få vakna själv istället för att studsa upp klockan 5. Istället stormar min mamma in i rummet med en påhittad uppgift, hon är mycket för uppgifter, och alla spår av gårdagens samtal är som bortblåsta. Jag vaknar till med en sprängande huvudvärk och en begynnande motvillighet.

Jag vill vara ifred eller få en massage och är knappast på kalashumör, men jag kan ju bli framåt dagen....om jag har tur.

Imorgon är det raka spåret till älsklingen som är nästan lika eljest som Vita - vad är oddsen för det?.

Imorgon ska vi hålla kalas för min syster och jag tänkte hålla tal och sånt därnt. Livet är vackert - det är väl vad jag kan förmedla. Nu när man har lite perspektiv på livet så är det ännu mer sant.

Jag har bränt en CD med Anna & Kate McGarrigle till min syster med bilden av dem som två äldre tanter på framsidan - vi har en bra färgskrivare här på jobbet! Jag tänkte hålla tal och säga att vare sig man vill eller inte....man kommer dit förr eller senare, där Anna och Kate är just nu, fast vi inte trodde att det för 30 år sedan- att de skulle kunna bli tanter. 

Kampen går vidare för en roligare planet! 

 Med dragspel eller utan..............

Det händer alla förr eller senare....även systrarna McGarrigle

Vita som numera inte är en som missar bussen stup i kvarten - där har jag genomgått en personlighetsförändring utan att jag har märkt det - stod och väntade på bussen för en timme sedan. Regnet röjde runt och alla var morgonsura. Vi har ett nytt kortsystem på våra bussar med ett hårt kort som man ska hålla framför en display och samtidigt trycka. Man utvecklar olika tekniker, en del har enhandsfattning och andra behöver två fria händer för att utnyttja faciliteterna. En dålig sak med vårt nya sustem är att kortet måste vara tomt innan man kan fylla på det igen. Man kan fylla på med bankkort direkt på bussen och det är ju positivt men som sagt när man minst anar det så kan kortet vara tomt för det är ett vanligt elektroniskt plastkort och inget indikerar hur många resor man har kvar. När vi skulle kliva på bussen så blev det förstås trängsel pga regnet. Jag hamnade tvåa. Mannen som stod först hade tomt kort och skulle fylla på sitt kort hos chauffören. Vita tänkte - jag kilar väl runt och trycker mitt kort mot kortläsaren medan de tjafsar på så går det lite fortare för de som står kvar ute i regnet. Så jag påbörjar en smidig rundning av mannen på utsidan, liksom. Mannen vänder sig mot Vita och väser: Kan du flytta på dig!

Ja, det kan jag eller också kan jag gå förbi eftersom jag har ett kort så går det lite snabbare sa Vita. Mannen morrade och visade hörntänderna så det var ju bara att glömma smidighetsplanen. Vi fick vackert stå där i snålblåst och regn för att mannen i fråga var först på plats och hade förvärvat sin plats längst fram i kön på ett korrekt sätt.

Oj!